Sida:Rd 1942 C 5 1 5 K Majts prop 2 5.djvu/597

Kungl. Maj:ts proposition nr 5. 231 kap, 5 § - böra kunna komma till användning, så snart anledning förekommer att part i annan parts närvaro av rädsla eller annan orsak ej fritt utsäger sanningen eller någon part hindrar annan part i hans berättelse genom att falla denne i talet eller annorledes. Därest den hemställan, som vid 36 kap. 1 § gjorts av tre ledamöter i lagrådet, icke iakttages, bör vad här förordats angående part gälla även målsägande, som ej är part. 11 §. Lagrådet: l sista stycket av förevarande paragraf har i fråga om kallelse till upp skjuten huvudförhandling hänvisats till bestämmelserna i 45 kap. 15 § om kallelse till det första sammanträdet för huvudförhandling. Likasom i 42 kap. 12 och 21 §§, 43 kap. 11 § samt 47 kap. 11 och 23 §§ bör emellertid i tydlighetens intresse utmärkas att kallelse till ett senare sammanträde kan ske på ett enklare sätt, nämligen muntligt vid förhandling. Hänvisningen till 45 kap. 15 § kommer då att avse allenast där upptagna regler om föreläggande. 15 §. Lagrådet: Under förutsättningar, som närmare angivas i tredje stycket, skulle brottmål oberoende av brottets svårhetsgrad kunna handläggas och avgöras i den tilltalades frånvaro och detta, ehuru han ej kallats till huvudförhandlingen. Endast med stor försiktighet bör den i gällande rätt till ett par speciella undantagsfall begränsade möjligheten av ett sådant förfarande vidgas. Då i förslaget såsom en förutsättning angives att anledning förekommer att den tilltalade avvikit, synes detta knappast tillräckligt betryggande. Det torde böra fordras, att utredningen verkligen giver vid handen att han avvikit. Lagrådet hemställer, att lagtexten jämkas så, att detta krav blir tillgodosett. Beträffande tvistemål och mål, vari enskilt åtal föres, har i 44 kap. 7 § samt 47 kap. 17 och 24 §§ föreslagits, att rättegångsfråga må avgöras utan hinder av att båda parterna eller endera uteblivit från sammanträde som särskilt utsatts för frågans behandling. Någon liknande regel har ej uppställts för mål, vari allmänt åtal föres. Härav följer att på grund av stadgandet i 46 kap. 2 § rättegångsfråga icke kan i sådant mål behandlas i åklagarens frånvaro. Är det den tilltalade som uteblivit eller trots föreläggande icke kommit personligen tillstädes, kan det ske endast om något av de i 15 § andra och tredje styckena angivna fallen föreligger. Målsägandens frånvaro kommer däremot i allmänhet ej att hindra handläggningen. Något skäl för denna ståndpunkt har ej anförts. Klart är emellertid att man ej i lagtexten behöver beakta ett sådant fall som att åklagaren, för vilken inställelse till förhandling är en tjänsteplikt, uteblir. De synpunkter, som motivera ett strängt fasthållande vid kravet på den tilltalades närvaro