Sida:Rd 1942 C 5 1 5 K Majts prop 2 5.djvu/600

234 Kungl. Maj:ts proposition nr 5. punkt som är den riktiga. Då avtalsfrihet bäst överensstämmer med vad som eljest gäller i ekonomiska angelägenheter och icke lärer innebära något åsidosättande av offentliga intressen, torde den hos oss härskande meningen knappast kunna försvaras med annat än farhågan, att någon skall av oförstånd frivilligt frånsäga sig fullföljdsrätt eller tvingas därtill av en ekonomiskt starkare medkontrahent. Att vid avtalsslut den ekonomiskt starkare parten skulle hava något intresse att förmå medkontrahenten att nöja sig men en framtida dom, om vars innehåll ingendera parten kan veta något, är föga sannolikt, och sedan det en gång kommit till rättegång torde möjligheten att framtvinga en utfästelse ej vara stor. Farhågan att utfästelse göres av oförstånd bör däremot ej frånkännas en viss betydelse, men ett beaktande därav leder ej längre än till ett underkännande av utfästelse, som gjorts innan tvist uppstått och sålunda innan det varit möjligt att bedöma utfästelsens räckvidd. Särskilt svårt är att motivera utfästelsens ogiltighet, om den avser en redan meddelad dom. Processlagberedningen synes också böjd att antaga, att en viss avtalsfrihet förefinnes i sistnämnda fall. Enligt beredningens mening skulle nämligen då ofta ett förfogande över den materiella rätten föreligga. Det måste emellertid ifrågasättas, om man på detta sätt kan göra skillnad mellan utfästelser, som gjorts före och efter dom. Även ur praktisk synpunkt är en ändring av gällande rätt motiverad: intresset av ett snabbt avgörande synes böra tillgodoses även på annat sätt än genom skiljedom. Visserligen har förslaget genom bestämmelserna i 2 kap. 2 § 2 velat tillgodose behovet av ett dylikt snabbt avgörande, men denna utväg ställes ju ej till förfogande i mål, där tvisten rör lägre belopp och kostnaden för skiljedomsförfarandet därför oftast blir oproportionerligt hög. Och om den föreslagna rättegångsreformen genomföres, bör man kunna hysa lika stort förtroende för de båda lägre instanserna som för skiljemän. Vad nu anförts torde visa, att starka skäl förefinnas för att med här angivna begränsningar godtaga en utfästelse att ej fullfölja talan; dock tordeienlighet med norsk rätt den ytterligare begränsningen böra stadgas, att utfästelse, som göres före domen, icke skall gälla, om den ej är ömsesidig. Med åberopande av det sagda förordas, att i 49 och 54 kap., lämpligen efter 2 § i ett vart av kapitlen, införes föreskrift att om part i anledning av uppkommen tvist utfäst sig att ej fullfölja talan mot dom i mål därom och förlikning är tillåten i målet, det skall lända till efterrättelse; dock att utfästelse, som göres innan domen meddelats, icke är giltig, såframt ej motparten gjort motsvarande utfästelse. Klart är, att en sådan regel ej bör hindra användandet av extra ordinära rättsmedel. I förevarande kapitel givas regler för fullföljd av talan mot underrätts avgörande i tvistemål och brottmål. Den gällande rättegångsbalken innehåller därutöver - i 25 kap. 2 § - ett generellt stadgande om klagan över underrätts slutliga utslag i ärenden, som genom ansökning eller annorledes kommit under behandling av underrätten. Då i förslaget till ny. rättegångsbalk icke reglerats domstolsbehandlingen av frågor, som höra till den