Sida:Rd 1942 C 5 1 5 K Majts prop 2 5.djvu/686

32Û X Kungl. Maj:ts proposition nr 5. Iiva minnet av vad som förekommit och bilda sig ett omdöme därom utan han måste bevara det i minnet till dess han skall träffa sitt avgörande. Å andra sidan framhålles, att muntligheten erbjuder betydande fördelar. Sålunda yttrar en av dennas främste förkämpar i vårt land, framlidne presidenten Afzelius: Det är en erfarenhet, som på livets alla områden bekräftas, att det skrivna ordet aldrig kan ersätta det talade, att det omedelbara intrycket är livligare, fullständigare och därför också riktigare, än det medelbara som den skriftliga uppteckningen giver. Lika litet som en beskrivning eller till och med en fotografiskt tagen bild kan ersätta den egna åskådningen, lika litet kan det skrivna ordet träda i stället för det talade, ty uppteckningen kan icke medtaga allt det som sagts. Och även om detta skulle vara möjligt - stenografin giver numera därtill en utväg - kan den icke återgiva det sätt, på vilket det yttrats; vid en sådan transformering förloras ovillkorligt mycket, som för yttrandets rätta uppfattning är av beydelse. - - Erkänner man, att domaren bör för sakens bedömande få använda allt vad till upplysning kan tjäna, bör man icke hänvisa honom till ett protokoll, som endast ofullständigt kan återgiva detta? De argument, som sålunda framförts för eller mot den muntliga, koncentrerade förhandlingen, hänföra sig till själva väsensskillnaden mellan det skrivna och det talade ordet. Med denna sin allmänna läggning torde de icke i och för sig ge något uttömmande svar på den uppställda frågan. Härför kräves en undersökning av deras bärighet i förhållande till de särskilda uppgifter, som åvila domaren, något som ock antydes i slutorden av det citerade uttalandet. Vid en sådan undersökning bör, såsom redan framhållits, det huvudsakliga intresset inriktas å de spörsmål, som sammanhänga med sanningsprövningen eller med andra ord bevisningen och dess värdering. Departementschefen framhöll, att bevisningens uppgift vore att förskaffa domstolen det material, på grundval varav dess sanningsprövning skulle äga rum. Här mötte en mängd skiftande, var för sig viktiga spörsmål såsom angående beskaffenheten av de bevismedel, som finge tillåtas, samt sättet för bevisningens upptagande och dess värdering. Den bärande grundtanken i det system av bevisregler, som från äldre tider kommit att bliva rådande och som fortfarande, om ock i modifierad form, behärskade vår bevisningsrätt, den s. k. Iegala bevisteorien, vore - yttrade departementschefen - att domaren vid uppskattning av bevisningen ej ägde följa sin ur fri och allsidig prövning framsprungna övertygelse utan vore bunden av vissa regler, av vilkas tillämpning berodde det mått av bevisvärde, som i varje särskilt fall borde tillerkännas ett bevismedel. En konsekvens av denna teori vore, att från användning som bevis helt utestängdes sådana bevismedel, som med hänsyn till sin natur framstode som mindre pålitliga. Denna uppfattning komme till uttryck uti de i vår lag upptagna stadgandena om vittnesjäv. Med den uppfattning, varå den legala bevisteorien vore uppbyggd, vore det icke förenligt att tillägga partens egen utsaga något som helst bevisvärde; partens större eller mindre trovärdighet vore följaktligen icke av betydelse för bevisprövningen. Allenast i två fall hade utsaga av part tillagts bevisverkan och då såsom fullt bevis, nämligen i fråga om partseden och parts erkännande. Departementschefen framhöll vidare, att den legala bevisteorien sedan gammalt blivit utdömd såväl av det praktiska rättslivets som av den juri