Sida:Rd 1942 C 5 1 5 K Majts prop 2 5.djvu/702

336 Kungl. Maj:ts proposition nr 5. må åberopas mot den tilltalade. I överensstämmelse med de principer, som tidigare utvecklats, har domstolen att taga hänsyn till allenast vad som förekommer vid huvudförhandlingen och den bevisning, som där omedelbart framföres. Tillfälle bör alltså lämnas den tilltalade ävensom vittnen och andra, som höras, att fritt och utan föregående erinran om protokollets uppgifter avgiva sina utsagor. I fråga om de straffprocessuella tvångsmedlen framhöll departementschefen, att det med hänsyn till det starka samhällsintresse, som vore knutet särskilt till de grövre brottens beivrande, vore ofrånkomligt, att dessa tvångsmedel komme att innebära ingrepp i rättigheter, som för den enskilde vore av högsta värde, såsom den personliga friheten, hans rätt till hemfrid och kroppslig integritet. Departementschefen erinrade vidare om de vid tiden för propositionens framläggande gällande bestämmelserna om häktning samt framhöll, att vid sidan av lagen i praxis utbildats ett förfarande med den misstänktes anhållande såsom förberedande åtgärd för häktning. Att i samband med en ny processlagstiftning detta ämne borde upptagas till laglig reglering, låge enligt departementschefens mening i öppen dag. Vad angår de grundsatser, som vid en dylik reglering borde vinna tillämpning, torde, yttrade departementschefen, någon meningsskiljaktighet icke råda därom, att varje åtgärd, som medförde förlust av den personliga friheten under någon mera avsevärd tid, borde underställas domstolens eller domarens prövning. Detta torde böra gälla även i fråga om den mildare form av frihetsförlust, som anhållandet innebure. Visserligen låge det i sakens natur att själva anhållandet måste anförtros åt polis- och åklagarmyndigheterna, därest ej syftet med detta tvångsmedel skulle helt förfelas, men frågan om den misstänktes kvarhållande utöver viss kortare tid borde icke bero av dessa myndigheters avgörande. Särskilt vad anginge häktning måste fasthållas, att i de fall, då domstolsförhandlingen icke följde inom en viss kort tid, frågan om den misstänktes kvarhållande i häkte alltid underställdes domstolens eller domarens prövning. Uppenbarligen borde det stå den misstänkte öppet att oberoende härav påkalla prövning av häktningsfrågan. Departementschefen förordade vidare, att med vår straffprocess införlivades ett nytt tvångsmedel, reseförbud, som innebure en väsentligt mindre inskränkning i den personliga friheten än anhållandet och häktningen samt i vissa fall torde vara i stånd att ersätta dessa. Befogenhet att meddela reseförbud kunde enligt departementschefens mening anförtros åt polis- och åklagarmyndigheterna med rätt dock för den misstänkte att påkalla domarens prövning. Ytterligare borde i samband med genomförandet av en ny rättegångslag frågan om andra tvångsmedel, såsom beslag eller skingringsförbud å föremål av betydelse som bevismedel samt husrannsakan och kroppsvisitation göras till föremål för reglering. I fråga om instansordningen erinrade departemeiitschefen därom" att det ej sällan ifrågasätts, att vi här i landet - efter forebild av .vad som ägt rllm i många främmande länder - borde införa en allman mindre kvalificerad