Sida:Rd 1942 C 5 1 5 K Majts prop 2 5.djvu/740

374 Kungl. Maj:ts proposition nr 5. resultat vore att åklagarnas kompetens stärktes. Rörande själva tillvägagångssättet vid förundersökningen måste garantier skapas för att misstänkt person icke utsattes för inkvisitoriska eller eljest olämpliga förhörsmetoder eller överhuvud taget för en behandling, som medförde alltför stark psykisk eller fysisk påfrestning. Den misstänkte borde ha rätt att redan på förundersökningens stadium anlita försvarare, och möjlighet borde beredas honom att påkalla ingripande av domstol, därest förhörsledaren överskrede -sin befogenhet eller den tilltalade eljest ansåge, att vid förundersökningen ej rätteligen förfarits. Utskottet sade sig vidare dela departementschefens mening att det vid underrätterna ofta tillämpade förfarandet att inleda förhandlingen med upplåsning av protokoll från förundersökningen och därefter tilIfråga den tilltalade, om han vitsordade protokollets riktighet, icke borde bibehållas. Huvudförhandlingens frigörande från nämnda protokoll vore bland annat av betydelse för undvikande att förhör med den tilltalade erhölle en alltför inkvisitorisk prägel. Jämväl förhör med vittnen och andra, som kunde lämna upplysningar i saken, borde ske utan föregående erinran om protokollets uppgifter. Att domstolen vid sitt avgörande hade att taga hänsyn allenast till vad som förekomme vid huvudförhandlingen och den bevisning, som där framfördes, vore uppenbart. i A Vad angår tvångsmedlen i brottmål uttalade utskottet, att det läge i öppen dag, att frågan om anhållande och häktning borde i samband med en ny processlagstiftning upptagas till laglig reglering. Utskottet kunde även ansluta sig till de grundsatser, som departementschefen ansett böra vinna tillämpning vid en dylik reglering. Sålunda borde varje åtgärd, som medförde förlust av den personliga friheten under någon mera avsevärd tid underställas prövning av domstol eller domare; detta borde gälla även anhållandet. Även om befogenheten att anhålla eller häkta anförtroddes ät polis- och åklagarmyndigheter, borde alltså, då frihetsförlusten överstege viss kortare tid, frågan om den misstänktes kvarhållande underkastas domstols eller dornares prövning. Tillika borde det stå den misstänkte öppet att oberoende härav påkalla prövning av denna fråga. Vissa fördelar syntes kunna vinnas genom införlivande med vår rätt av reseförbudet, ett tvångsmedel som. utan att innebära samma kraftiga ingrepp i den misstänktes personliga frihet som anhållande och häktning, i många fall torde kunna ersätta dessa. Uppenbarligen borde jämväl detta tvångsmedel omgärdas med garantier mot missbruk. Även frågan om andra straffprocessuella tvångsmedel, såsom beslag, skingringsförbud, husrannsakan och kroppsvisitation borde, såsom departementschefen framhållit, i samband med genomförandet av en ny rättegångsordning göras till föremål för närmare reglering. Beträffande förfarandet i hovrätt anslöt sig utskottet till departeinentschefens mening, att det alltid borde stå part öppet att difl-8a Ufideffattens avgörande under mellaninstansens, hovrättens, provning. Visserligen kunde skäl anföras för den uppfattningen att beträffande mål av mindre bety