Sida:Rd 1942 C 5 1 5 K Majts prop 2 5.djvu/824

458 Kungl. Maj:ts proposition nr 5. mot fullföljd till högsta domstolen komme ej att minska institutets användning, då ett dylikt förbud ur mångas synpunkt utgjorde en fördel med hänsyn till möjligheten av ett snabbare avgörande. Samma synpunkter utvecklas av föreningen Sveriges stadsdomare. Sannolikt vore enligt denna förenings åsikt, att parterna i många mål, som nu passerade två eller tre instanser, komme att begagna sig av det föreslagna eninstansförfarandet. Hovrätternas arbetsbörda skulle väsentligt ökas allt under det att underrätterna undandroges åtskilliga mål. Ur allmän synpunkt skulle vara att beklaga, om underrätternas ställning rubbades och förtroendet för dem minskades. I varje fall borde tillfälle beredas parterna att genom överenskommelse åvägabringa ett eninstansförfarande även vid underrätt. Vid förslagets granskning inom lagrådet ha två av lagrådets ledamöter lämnat förslaget utan erinran. De båda andra ledamöterna ha däremot avstyrkt förslagets genomförande. Till stöd för sin uppfattning ha dessa ledamöter framhållit bland annat, att den föreslagna anordningen syntes icke vara ägnad att i någon större utsträckning tillgodose de önskemål, som man inom affärslivet sökte förverkliga genom att hänskjuta tvister till avgörande av skiljemän; motiven till ett sådant hänskjutande vore ofta, att det ansetts önskvärt, att tvisten avgjordes av en domstol, inom vilken såväl juridisk som teknisk sakkunskap vore representerad. I de fall, då det vore av vikt att snabbt erhålla ett auktoritativt uttalande i en prejudicerande rättsfråga, vore ock den anvisade utvägen icke till fyllest, så länge det i ett annat likartat fall stode part öppet att draga samma fråga under högsta domstolens prövning. Även om för närvarande ett visst behov av en sådan anordning som den av beredningen föreslagna kunde antagasvara för handen, måste enligt dessa ledamöters uppfattning likväl detta behov minskas genom den nya rättegångsbalkens ikraftträdande; anordningen måste ock i viss mån verka försvagande på underrätternas ställning. F ör att möjliggöra ett särskilt snabbt avgörande erbjöde sig ock utvägen att tillerkänna rättsverkan åt en utfästelse att ej fullfölja talan i sådana tvistemål, vari förlikning är tillåten. De skäl, som sålunda anförts mot beredningens förslag i denna del, hänföra sig i huvudsak till de allmänna intressen, som äro förknippade med instansordningens upprätthållande. Mot dessa intressen bryta sig ej sällan för den enskilde viktiga rättsskyddsintressen, vilka också de äro av betydelse ur allmän synpunkt. Uppenbart möta stora svårigheter att i sådana fall nå fram till en tillfredsställande lösning. Av de två lagrådsledamöter, som avstyrkt beredningens förslag, har särskilt framhållits avsaknaden av teknisk sakkunskap inom den av beredningen föreslagna instansen. Dessa ledamöter ha ock anvisat utvägen med en reglering av skiljernannaförfarandet på sådant sätt, att största möjliga garantier vunnes för avgörandets tillförlitlighet, och även uttalat som önskvärt, att domstolarnas lagfarna ledamöter kunde åtaga sig skiljernannauppdrag; förbud häremot borde icke uppställas för domare i någon instans. En annan lösning är den, som anvisats av processkommissionen och som innebär förläggande till hovrätt av