Sida:Rd 1942 C 5 1 5 K Majts prop 2 5.djvu/861

Kungl. Maj:ts proposition nr 5. 495 Vid 5 § har lagrådet framställt vissa erinringar dels av mera principiell innebörd och dels av huvudsakligen formell beskaffenhet. I sistnämnda hänseende har i förtydligande syfte förordats, att i bestämmelserna om skyldighet för part eller ställföreträdare att infinna sig personligen jämväl angives, att prövningen av denna fråga tillkommer domstolen. I överensstämmelse .med denna erinran, som jag ansett mig böra biträda, har som sista stycke i* 5 § upptagits stadgande av innehåll att, då part eller ställföreträdare är skyldig att inställa sig personligen, domstolen har att meddela förordnande därom. Vad angår den mera principiella fråga, som vid 5 § framförts av lagrådet, .rör denna i vilken omfattning personlig inställelse skall åligga part vid huvudförhandling i hovrätt. Beredningen har föreslagit, att vid huvudförhandling i hovrätt liksom i högsta domstolen part är skyldig att infinna sig personligen, om hans närvaro finnes erforderlig för utredningen, medan enligt lagrådets uppfattning sådan skyldighet borde, såsom i underrätt, åligga honom redan då hans närvaro ej kan antagas sakna betydelse för utredningen. Som motiv för sin ståndpunkt har beredningen framhållit, att behovet av parts. personliga inställelse icke gjorde sig gällande med samma styrka i fråga om huvudförhandling i de till överrätt fullföljda målen som beträffande huvudförhandling i underrätt. Man torde enligt beredningens åsikt kunna utgå ifrån att parts personliga kännedom om omständigheterna i målet blivit tillgodogjord redan i underrätt och att även. överrätterna kunde draga visst gagn därav. Slutligen borde i regel målet i överrätten vara i det skick, att domstolen av handlingarna borde kunna utröna, om parts personliga närvaro vore av nöden. Även ur processekonomisk synpunkt vore enligt beredningens uppfattning förhållandena annorlunda än vid underrätt, i det att personlig närvaro vid överrätterna i- allmänhet vållade vida större kostnader och besvär för parten. Beredningen har emellertid tillika erinrat, att det .också för överrätterna ofta vore av största betydelse för utredningen, att parterna inställde sig personligen; enligt beredningens åsikt borde regeln i sin -tillämpning leda till en långt vidsträcktare inställelseskyldighet för part i hovrätt än i högsta domstolen. Mot: de skäl, som beredningen sålunda anfört, har lagrådet huvudsakligen gjort gällande, att partsutsaga, som ej avgivits under sanningsförsäkran, enligt 6 kap. 7 § ej- skall antecknas i protokollet med mindre särskilda skäl föranleda därtill samt att, även om utsagan antecknats, en föredragning ur protokollet ej hade samma värde som den omedelbara tillgången till parten. Även om det i flera fall läte sig göra att av handlingarna utröna, om parts personliga närvaro vore erforderlig, skulle det enligt lagrådets uppfattning säkerligen ofta visa sig, att huvudförhandlingens förlopp icke kunde på förhand beräknas och att underlåtenhet att inkalla part komme att leda till att viktiga omständigheter bleve ouppklarade. Vad angår de ekonomiska konsekvenserna anför lagrådet, att dessa ej torde kunna undgås, om man ville bereda hovrätten erforderlig utredningsmöjlighet. Enligt lagrådets åsikt talade alltså starka skäl för att gränsen droges ej mellan underrätt, å ena