Sida:Rd 1942 C 5 1 5 K Majts prop 2 5.djvu/870

504 Kungl. Maj:ts proposition nr 5. gängligen erfordrades. Om man till säkerhet mot missbruk från myndighetens sida ville komplettera denna allmänna regel med detaljföreskrifter, borde dessa göras mindre stela än de förslaget innehölle. Särskilt har lagrådet erinrat, hurusom bestämmelsen att inställelse till nytt förhör ej finge påfordras förrän efter viss tid kunde, då den gjordes undantagslös, bliva till icke obetydligt men för utredningen. Den enskildes intresse torde enligt lagrådets mening bliva tillbörligen beaktat, om det stadgades, att skyldighet att kvarstanna ej finge i något fall påkallas för längre tid i följd än tolv timmar och att, därest med någon erfordrades nytt förhör, det ej finge utan tvingande skäl påfordras, att han infunne sig tidigare än tolv timmar efter det föregående förhör med honom avslutats. Uppenbart är det ett allmänt intresse, att den utredning, som förundersökningen avser att åvägabringa, blir så tillförlitlig och fullständig som möjligt. För att detta syfte skall nås fordras förutom annat, att envar, som antages kunna lämna upplysning av betydelse för utredningen, oberoende av om han misstänkes för brottet eller ej, är skyldig att inställa sig till förhör. Bestämmelser härom ha upptagits i 6-8 §§; genom dessa avhjälpes en ej oväsentlig brist i gällande lagstiftning, som lämnat detta ämne oreglerat. Beträffande den, som misstänkes för brottet, kan för nu angivna syfte under vissa förutsättningar även anhållande äga rum. De i 9 § behandlade inskränkningarna i skyldigheten att kvarstanna för förhör avse endast den, som ej är anhållen eller häktad. Tydligt är det en ej oviktig garanti för rättssäkerheten, att denna skyldighet närmare bestämmes till sin omfattning. Ett kvarhållande för förhör skulle eljest kunna utsträckas under så lång tid, att det bleve likställt med anhållande, ehuru de lagliga förutsättningarna för dylik tvångsåtgärd ej förelåge. En begränsning är än mer påkallad beträffande den, som står utanför varje misstanke i fråga om brottet. Ur nu antydda synpunkter bör man därför icke, såsom lagrådet synes ifrågasätta, stanna vid en allmän regel, att kvarhållande för förhör ej finge ha längre varaktighet än som för ändamålet oundgängligen erfordrades; längden av denna tid skulle helt komma att bero av undersökningsledarens egen uppfattning. Den grundsats, varå det av lagrådet föreslagna stadgandet bygger, har för övrigt kommit till uttryck redan i 4 §, då där föreskrives, att undersökningen bör så bedrivas, att ej någon onödigt får vidkännas kostnad eller olägenhet, ett stadgande som uppenbart åsyftar även nu ifrågavarande fall. I likhet med beredningen anser jag alltså ett närmare bestämmande av skyldighetens omfattning böra äga rum; att därvid skillnad göres mellan den, som kan misstänkas för brottet, och den, mot vilken sådan misstanke ej kan riktas, synes mig fullt naturligt. Vad lagrådet anfört synes mig därför icke påkalla annan ändring i beredningens förslag än att skyldigheten att infinna sig till nytt förhör bör göras något mera omfattande än enligt beredningens förslag. I överensstämmelse härmed har åt andra stycket i 9 § givits det illnehallef, att sedan förhör avslutats eller tiden, då den hörde är skyldig att kvarstanna, utgått, undersökningsledaren ej må utan synnerliga Skäl f01d13, att den hor de infinner sig till nytt förhör tidigare än tolv timmar därefter.