512 Kungl. Maj:ts proposition nr 5. - l anledning av den efter förslagets avlämnande tillkomna lagen den 22 juni 1939 om villkorlig dom ha tredje och fjärde styckena i 2 § undergått jämkning på sätt lagrådet hemställt. Vad lagrådet uttalat om särskild röstsammanräkning i fall, då straff och påföljder av olika slag kunna sammanträffa eller då vid ådömande av dagsböter olika meningar förekomma om såväl dagsböternas antal som deras belopp, föranleder ej erinran från min sida; något uttryckligt stadgande härom synes icke påkallat. Vid 3 § har lagrådet hemställt om sådan ändring i andra stycket, att i rädhusrätt nämndens mening skall gälla endast för det fall, att alla i nämnden äro ense. På skäl, som jag i annat sammanhang utvecklat, har jag ansett mig böra biträda denna hemställan. I anledning av den jämkning, som vidtagits i 16 kap. 3 § första stycket, har motsvarande ändring införts i första stycket av förevarande paragraf. Enligt tredje stycket i 3 § skall vid lika röstetal i kollegiala domstolar såsom huvudregel gälla, att den lindrigaste meningen är utslagsgivande. Undantag från denna huvudregel har ägt rum allenast, då fråga är om särskild omröstning angående ungdomsfängelse, förvaring eller internering i säkerhetsanstalt eller annan skyddsåtgärd; i nu angivna fall skall liksom i tvistemål gälla den mening, som erhållit hälften av rösterna och bland dem ordförandens. Lagrådet har i fråga om innehållet i tredje stycket framhållit, att det i en kollegial domstol i vissa fall bleve omöjligt att med hjälp av regeln, att den lindrigaste meningen skulle gälla, skilja mellan meningar, som erhållit lika röstetal, samt hemställt om upptagande av ett mera allmänt stadgande att, därest för flera meningar avgivits lika många röster och ej någon av dem kunde anses lindrigare än den eller de andra, den mening skulle gälla, som biträtts av den främste bland dem, som röstat för någon av dessa meningar. Den av lagrådet angivna synpunkten torde lämpligen böra tillgodoses på det sätt, att till de i lagtexten angivna fallen, där ordföranden äger utslagsröst, läggas även frågor om straffriförklaring vid otillräknelighet och villkorligt anstånd med straffs ådömande samt att detta stadgande fullständigas med bestämmelse, att samma regel skall gälla även i andra fall, då ej någon mening kan anses som lindrigare. Som lagrådet erinrat erfordras ock ett tillägg till 4 §, vari avhandlas det fall, att flera än två meningar föreligga utan att någon av dem enligt 3 § skall gälla. I beredningens förslag är jämkningsregeln i 4 § begränsad till det fall, att fråga är om ådömande av annat straff än ungdomsfängelse. Denna begränsning synes böra bortfalla och tillika bör, på sätt som skett i 3 §, intagas en regel för det fall, att ej någon mening kan anses som lindrigare. I överensstämmelse med vad nu angivits har 4 § erhållit ändrad avfattning. Vid 7 § ha två av lagrådets ledamöter erinrat, att då i rådhusrätt nämnden mot de lagfarna domarnas majoritet bestämt rättens avgörande, de nämndemän, som bidragit till utgången, alltid skola ansvara för denna, oberoende av huruvida samma mening gjorts gällande av en minoritet bland de lagfarna. För att denna uppfattning skall komma till uttryck, har avfattningen av 7 § något jämkats.
Sida:Rd 1942 C 5 1 5 K Majts prop 2 5.djvu/878
Den här sidan har inte korrekturlästs