Medan jag var inne i första kammaren och bevakade detta ärende, fick jag höra, att det varit en diskussion här om vilka kontakter som förekommit mellan justitiedepartementet och första lagutskottet. Med anledning härav gick jag hit, då jag tänkte att jag kanske borde berätta vad som förevarit.
Sedan vi hade lagt fram propositionen – den grundar sig ju egentligen på en lagrådsremiss som är flera år gammal, och mycket har hänt i världen sedan dess – och arbetet i utskottet hade börjat, hade jag en dag i riksdagen en överläggning med utskottets ärade ordförande. Vi talade om olika saker, bl. a. också om nu ifrågavarande paragraf. Jag hade kommit att bli litet betänksam och hade frågat mig själv, om den kanske var något för snävt avfattad i propositionen. Därvidlag tänkte jag nog på olika företeelser, men vad jag särskilt hade fäst mig vid var sådana fall, då politiska flyktingar här i landet blivit utsatta för en systematisk utfrågning, då man spionerat på dem och använt materialet för att skada deras anhöriga i något annat land. Det kan ju också tänkas andra fall, då s. k. olovlig underrättelseverksamhet icke skulle komma in under propositionens förslag men ändå borde kunna åtkommas. Jag nämnde mina betänkligheter för herr Lindqvist och framhöll, att man kanske kunde bättra på förslaget. Detta är i huvudsak vad som förekommit, och jag tycker fortfarande att vad jag då yttrade är riktigt. Däremot menar jag, att utskottets förslag nog kommit att täcka mera än jag tänkt mig. Det är så vagt avfattat, att även andra fall komma att gå in under bestämmelserna än de man närmast avsett. Jag vill icke säga detta som en anmärkning mot utskottet, ty det är här fråga om en utomordentligt svår lagstiftningsmateria. Men kanske kunde man komma fram till det som jag tror, att egentligen alla äro ense om, genom att försöka använda litet mindre generella formuleringar, försöka att om möjligt avfatta lagtexten på ett sådant sätt att den mera tar sikte på vissa bestämda handlingssätt som man vill komma åt. Detta är svårt att formulera, och jag vet inte om det går, men jag tycker det vore värt att försöka. V
Jag har hört uppgivas att herr Ståhl här i kammaren skall ha väckt samma förslag som herr Holmbäck nyss framförde i första kammaren, nämligen att riksdagen skulle godtaga propositionens förslag men i sin motivering hemställa. att man i justitiedepartementet eller genom en sakkunnigutredning skulle försöka komma till rätta med detta besvärliga problem efter de linjer jag nyss antydde. Jag undrar, om icke detta vore det bästa sättet att lösa denna mycket svåra lagstiftningsfråga.
Herr LINDQVIST (kort genmäle):
Herr talman! Jag måste säga ett par
ord för att icke ett missförstånd skall
uppstå.
Justitieministern säger, att han haft ett samtal med utskottets ordförande. Det är riktigt. Men det samtal jag hade med justitieministern eller rättare han med mig ägde rum först sedan utskottets utlåtande var justerat. Jag har alltså icke gått och frågat honom – om nu någon skulle tro det – vad vi skulle skriva.
Jag har sagt, att förslaget, såsom alltid brukar ske, varit underställt departementet. Detta är vad jag har sagt. Och detta underställande har icke jag gjort utan det har skett genom vårt sekretariat. Vi fingo det meddelandet, att från departementets sida var intet att anmärka mot den formulering utskottet hade gjort.
Herr STÅHL (kort genmäle): Herr
talman! Jag begärde ordet för att säga
till herr Gezelius, som anmärkte på att
min formulering var vag, att det i
nuvarande läge just är en fördel att man
skriver så försiktigt som möjligt.
