Sida:Rd 1948 B 3 protokoll AK 19 25 häfte 24.djvu/101

Den här sidan har korrekturlästs
101
Torsdagen den 17 juni 1948 em. Nr 24.
Ändringar i strafflagen m. m. samt ny strafflagstiftning för krigsmakten.

Vad sedan tidsfrågan beträffar finns det ju möjlighet för Kungl. Maj:t att, om det, såsom det förljudes, skulle bli en höstriksdag, redan då framlägga ett nytt förslag.

Jag kan alltså icke finna, att vad herr Gezelius säger om att motiveringen är vag skulle tala mot mitt förslag utan tvärtom till förmån för detsamma. Jag ber alltså att få yrka bifall till Kungl. Maj:ts förslag med den formulering av motiveringen som jag tidigare föredragit.


Herr OHLIN: Herr talman! Herr Lindqvist missförstod vad jag sade om att en koncentrerad behandling av frågan inom utskottet låg till grund för förslaget. Det innebar givetvis icke någon kritik. Jag ville endast betona att det ligger i arbetssättets natur, att behandlingen blir koncentrerad.

Från alla håll har erkänts, att detta är en mycket svår fråga. Ifall vi alla skulle vara överens om att utskottets formulering icke erbjuder en tillfredsställande lösning av problemet, behöver detta konstaterande säkerligen icke av utskottet uppfattas som en kritik.

Herr Lindqvist säger, att det vore egendomligt om kammaren skulle vara så oförsiktig att den accepterade ett plötsligt framfört yrkande i den riktning som jag antydde i mitt anförande, ett yrkande som herr Ståhl sedan mera formellt ställde. Till detta vill jag säga, att jag icke tycker att herr«Lindqvist är så särskilt vänlig mot Kungl. Maj:ts regering. Ty förslaget att yrka bifall till Kungl. Maj:ts förslag innebär väl icke någon oförsiktighet, ifall man förutsätter att regeringen har ägnat detta problem tillräcklig uppmärksamhet. Och jag har åtminstone fått det bestämda intrycket, att regeringen har tagit ganska allvarligt på denna viktiga fråga.

Vad den motivering beträffar, som herr Ståhl här föreslog, innebär den ingenting annat än att man tager upp samma tankar som utskottsmajoriteten i sin motivering och pekar på att synpunkterna äro viktiga och att man önskar att Kungl. Maj:t skall beakta dem vid en fortsatt behandling av saken. Jag kan icke se att det skulle ligga något oförsiktigt i att kammaren stannar vid en sådan ståndpunkt.

Nu kan man naturligtvis säga: Varför icke lika gärna taga utskottets förslag och utreda frågan under tiden? Men jag vill svara med hänvisning till vad socialministern nyss anförde och vad vi alla veta att erfarenheten visat, nämligen att formuleringen i gällande lagstiftning och alltså även den formulering utskottet nu föreslår – den är ju icke densamma men den är i vissa avseenden likartad – icke är tillfredsställande. Den innebär en kriminalisering av ett område som är långt vidsträcktare än någon av oss i verkligheten önskar. Jag tror att vi alla äro ense med socialministern, när han betecknar paragrafen som en kautschukparagraf. Man kan här också peka på – fastän på ett annat sätt än herr Branting gjort – hur tillämpningen kan bli i fråga om resande politiker. Jag förmodar att det icke uppfattas såsom en olovlig verksamhet om medlemmar av olika parlament göra besök i andra länder och inrikta sig på att studera de politiska förhållandena där. Jag träffade för en tid sedan en man som har Skandinavien på entreprenad. Han kommer kanske en gång om året och söker orientera sig i våra politiska förhållanden. Han frågade mig vad jag tyckte i en hel del saker. Nåväl, om han sysselsätter sig med detta och sedan talar om för sitt lands ambassad eller legation vad han erfarit, och det upprepas så många gånger, att man med någon pressning kan kalla det för verksamhet, är det väl icke uteslutet att han skulle kunna bli åtalad eller i varje fall att de personer, med vilka han samarbetar, alltså medborgarna i