Kungl. Maj:t utan bara om att säga något om det i motiveringen. Om emellertid Kungl. Maj:t inte är fullt tillfredsställd med utskottets förslag – vi kunna t. ex. anta, att Kungl. Maj:t är mycket missbelåten med utskottets förslag – så kan ju Kungl. Maj:t när som helst och så fort som möjligt förelägga riksdagen förslag i frågan. Jag kan emellertid säga min vän, justitieminister Zetterberg, att det inte blir lätt att utarbeta ett sådant förslag, ty så mycket har jag funderat på detta problem, att jag tryggt kan säga detta, men jag hoppas liksom han att det går. Är det alltså inte riktigare att gå med på vad utskottet föreslagit i stället för att raka rent och låta våra flyktingar utsättas för det spionage som pågår och låta spioncentraler i lugn och ro förläggas här i Sverige, så att dessa spioncentraler få det ordentligt ordnat och sedan ha möjlighet att, när det passar, bara vrida på en knapp och ställa om sin spionageverksamhet så att den riktas mot Sverige? Jag svartmålar inte på något sätt. Jag är tvärtom en liten aning optimistisk, när jag tänker på dessa saker, då jag vill tro, att man kan komma fram till en tillfredsställande lösning av problemet. Men jag tycker inte det hör till god ordning att vraka bort någonting som innehåller en kärna av vad man vill behålla och sedan utreda och kanske efter några år komma till det resultatet, att man skall behålla största delen av vad man tar bort. Det kan inte vara rimligt. Jag vill säga till herr Ohlin, att jag också hyser en viss misstro mot professorer, men trots att en professor delat min åsikt, tror jag att den är riktig.
Herr WERNER: Herr talman! l
debatten här i kammaren gör man sig
skyldig till ett mycket framträdande
felslut, när man sätter likhetstecken
mellan förutvarande 14 a § och den lagtext
som utskottet nu har föreslagit. Det är
inte samma sak som man föreslår från
utskottet, utan utskottets förslag
innebär mycket betydande förbättringar och
uppmjukningar av lagen. Jag får säga,
att det gjorde ett beklämmande intryck
på mig, när jag hörde att
socialministern, då han talade om tillämpningen
av 14 a §, drog paralleller mellan denna
och den lagtext som utskottet föreslagit.
Det är fullkomligt felaktigt att göra på
det sättet. Här möta vi, såsom
framhållits av flera talare, ett
lagstiftningsområde som är fullständigt omöjligt att
klart definiera i lagtextens ordalydelse.
Jag tror inte att någon jurist, vare sig
han är professor eller ej, kan gå i
land med den uppgiften. Detta är ett
område, där man måste lita till
tillämpningsförfarandet, till domarenas alltid
förefintliga möjligheter att laga efter
läglighet och att använda rättvisa och
riktiga principer. Själva garantien mot
en felaktig tillämpning av själva
åtalsrätten ligger här i den förbehållna
rätten för Kungl. Maj:t att pröva om åtal
skall verkställas eller inte. Jag kan inte
finna att här förebragts något skäl för
att riksdagen skulle gå ifrån det förslag
som framkommit efter grundlig
prövning av lagutskottet. Jag hemställer
såsom förut om bifall till lagutskottets
hemställan på denna punkt.
Herr HEDLUND i Östersund: Herr
talman! Jag begärde ordet endast för
att förklara vad som gav mig anledning
att i mitt förra anförande säga, att det
skulle vara verkningslöst att gå med
på Kungl. Maj:ts proposition och skriva
en fras i motiveringen. Jag hade all
anledning att säga det, eftersom
"debatten här inleddes med ett anförande av
justitieministern, däri han förklarade,
att en lagstiftning som denna ville han
inte införa i strafflagen därför att den
stred mot demokratiska principer. När
justitieministern gjorde denna
deklaration, hade jag all anledning att tro, att
den fras herr Ohlin ville inskriva i
