motiveringen måste bli verkningslös, eftersom den stred mot justitieministerns principer för lagstiftning i ämnet. Nu har emellertid justitieministern sagt. att han finner den rätta lösningen vara, att kammaren biträder herr Ståhls förslag, som det heter nu, d. v. s. att propositionen antages och justitieministern får en liten hälsning att söka åstadkomma en lagstiftning, som täcker vad lagutskottet velat ha ordnat redan nu. Under dessa förhållanden blir ej längre herr Ståhls förslag en fras, däri ger jag herr Ohlin rätt.
För mig är det inte alls någon prestigefråga. Som jag sade i mitt förra anförande, frågade jag, när vi började behandlingen av frågan i lagutskottet, huruvida nu en sådan lagstiftning vore påkallad. Vid den första behandlingen i utskottet var jag inte övertygad att så var fallet. Sedan fingo vi genom en ingående debatt full klarhet om att en sådan lagstiftning, även om den för dagen inte behövde sättas i tillämpning, dock vore ofrånkomlig. Det tidsläge kommer – det är jag ganska övertygad om – när en dylik lagstiftning behövs. Vi måste därför nu fråga oss: är det då inte bättre att nu i lugn och ro och i samförstånd med justitiedepartementet stifta en lag som vi alla anse måste bli behövlig? Emedan första lagutskottet ansåg detta bäst, blev utskottet enhälligt också om denna paragraf. Att socialministern kastar sig in i debatten, kan vara motiverat. Det är naturligt att han har behov av att delge riksdagen de erfarenheter, han har av gällande lagstiftning. När emellertid det nu föreliggande lagförslaget efter noggrant övervägande av mycket framstående jurister påstås vara så avfattat, att man förebygger de tråkigheter man haft av gällande lag, har jag inte hyst några betänkligheter mot att biträda förslaget.
Inrikesministern har – jag upprepar detta – som motivering för sin framställning om anslag till polisväsendets förstärkande för att möjliggöra en undersökning av bl. a. den olovliga underrättelseverksamheten, förklarat, att vi ha skyldighet att taga reda på vad som händer i riket i detta avseendet Med anledning därav vill jag säga, att om detta inrikesministerns uttalande är riktigt, vilket det enligt min mening är, måste vi skaffa oss ett instrument för att förhindra en verksamhet som vi genom denna utredning finna vara olämplig.
Det är inte någon prestigefråga för mig, om det blir lagutskottets eller herr Ståhls förslag som segrar, men nog blir det bra hopplöst att arbeta i utskottet, om man, sedan man varit i livlig korrespondens med departementet och kommit överens om hur en lagstiftning skall ske, efter drygt arbete därmed råkar ut för sådana händelser som första lagutskottet gjort i riksdagen i dag. Jag vidhåller yrkandet om bifall till utskottets förslag.
Herr GEZELIUS: Herr talman! Jag
kan inte helt ansluta mig till vad herr
Hedlund anförde, men jag skall inte
uppehålla kammarens tid med mera än
att framhålla, att den tvekan, jag hyst
och alltjämt hyser om möjligheten att
finna en kanske ännu bättre lösning,
inte fått mig att ändra uppfattning.
Herr Ohlin uttalade sin misstro mot professorer i allmänhet, och herr Rylander gjorde det också. Anledningen till att jag nu upprepar detta är att jag, innan debatten slutar, vill framhålla, att även professor Ohlin måste betraktas med en viss misstro, när han söker tolka denna paragraf. Han talade om mannen som kommer från utlandet och går upp på sin legation och berättar. Herr Ohlin tänker kanske på de generalkonsulat och handelsdelegationer som funnos under kriget. Det fallet avser inte lagstiftningen att träffa och kan aldrig träffa. För det första skall verksamheten bedrivas här i riket och för det andra hemligen, och med svikliga
