medel. Det handlingssätt, som herr Ohlin nämnde, kan inte betraktas som svikligt. När kriget kom, utökades personalen på konsulaten i Göteborg, och det kom en hel stab och presenterade sig direkt för polisen och sade: "Nu äro vi här igen" – de hade varit här under förra kriget – "och nu skola vi börja vår verksamhet." Deras verksamhet kan inte hänföras under dessa bestämmelser. Jag tror liksom justitieministern, att man kanske kan komma fram till en tillfredsställande lösning av detta problem, men jag hyser liksom han tvekan om möjligheterna därtill. Jag efterlyser fortfarande från herr Ohlins sida ett positivt förslag, ett försök att dels läsa och tolka lagtexten, dels komma med ett positivt förslag. Jag skall inte uppehålla debatten längre. Jag ville liksom herr Hedlund redovisa de skäl, som föranlett mig att biträda utskottets förslag.
Under detta anförande övertog herr
talmannen ledningen av kammarens
förhandlingar.
Herr OHLIN: Herr talman! Jag skall
inte upptaga kammarens tid med att
påvisa att herr Gezelius inte uppfattat
mig rätt. Den saken kan han studera
sedan i protokollet. Jag tycker han går
för långt, när han vill att jag, som
onekligen är lekman i dessa frågor men som
riksdagsman har skyldighet att ta
ställning till dem, på rak arm skall kunna
åstadkomma ett positivt förslag till
formulering av denna paragraf. Det enda
som här kan ifrågakomma är den linje,
som herr Lindqvist tyckte var mycket
djärv, nämligen att följa Kungl. Maj:ts
linje, som väl måste vara grundad på
ett verkligt utredningsarbete, och sedan
begära att Kungl. Maj:t gör en
ytterligare ansträngning för att uppnå en
lösning i den riktning vi alla önska.
Detta är enligt min mening ett förslag
till positiv handlingslinje och den enda
som, såvitt jag kan se, kan anses vara
verkligt försiktig.
Jag begärde emellertid ordet med anledning av herr Hedlunds yttrande. Innebörden i hans yttrande var egentligen, att det blir så svårt för utskottet att arbeta, ifall utskottet skall utsättas för sådana resultat av bristande kontakt mellan regeringen och utskottet som vi fått bevittna här i kammaren i dag. Det måste ju vara herr Hedlunds avsikt med detta sitt påpekande att ange det som motivering för att kammaren skulle bifalla utskottets förslag för att på det sättet ge Kungl. Maj:t en reprimand för detta bristande samarbete. Jag kan inte uttala mig om med vilka känslor man inom kammaren vill betrakta denna fråga och eventuellt ge en sådan reprimand. Jag skulle emellertid som min mening vilja uttala, att kammaren i denna viktiga fråga bör låta sig vid sitt ställningstagande ledas av andra hänsyn än som framgå av herr Hedlunds anförande.
Herr HEDLUND i Östersund: Herr
talman! Jag beklagar, att jag yttrade
mig så, att herr Ohlin har rätt att draga
den slutsatsen, att det väsentliga för
mig var att ge departementet en
reprimand för att det lockat laguskottet att
intaga den ställning det gjort. Jag har
i mina båda anföranden angivit skälen
till att jag anser denna lagstiftning
nödvändig, och när departementet tillika
givit stöd för denna uppfattning, har
jag följt Kungl. Maj:t så till vida att jag
biträtt det förslag utskottet efter sin
kontakt med departementet kommit till.
Om andra kammaren antar herr Ståhls
förslag, som är mycket mer hastigt
tillkommet än första lagutskottets, vill jag
bestämt betona, att jag för min del inte
däri skulle vilja inlägga den
innebörden, att första lagutskottet har fått en
reprimand, lika litet som jag, om
