närvarande i var strafflag för krigsmakten en paragraf som förbjuder krigsman att deltaga i vissa sammankomster. Detta förbud skall upphöra i och med ikraftträdandet av den nya lagstiftningen, och sådant förbud skall nu gälla endast under beredskapstid eller under krigstid. Utredningsmännen ha varit fullkomligt överens om att det vore tillräckligt, att dessa bestämmelser om mötesförbud gällde endast under beredskapstid eller under krigstid. Men utskottsmajoriteten har den uppfattningen, att det fortfarande bör finnas mötesförbud, detta därför att det är behövligt ur ren disciplinsynpunkt. Att disciplinen är av allra största betydelse för krigsmakten erkännes väl allmänt av de reservanter, som ställt sig på Kungl. Maj:ts sida. Vi ha ingen annan uppfattning än majoriteten på denna punkt. Om man skall ha en krigsmakt, är det absolut nödvändigt att man också skall kunna vidtaga disciplinära åtgärder för att kunna upprätthålla den disciplin, som även enligt min mening är så värdefull. Ty utan disciplin är krigsmakten av intet värde.
Kammarens ledamöter ha säkerligen sett att i de remissyttranden som redovisas i propositionen uttalas olika uppfattningar angående mötesförbud eller icke mötesförbud. En del av de hörda instanserna vilja ha de nuvarande bestämmelserna kvar, andra återigen finna, att det förslag, som kommittén har utarbetat, är det enda riktiga. Det skulle föra för långt att citera dessa yttrandan. Men när jag på middagsrasten på nytt kastade en blick på dem, stannade jag inför ett uttalande, som gjorts av försvarsväsendets underbefälsförbund. Detta förbund framhåller i sitt remissyttrande, att den militära disciplinen vore nödvändig men att formerna för densamma dock icke vore oföränderliga. Utvecklingen på området ginge snabbt. Lagstiftningsarbetet måste rättas härefter, då eljest risk uppstode för att lagen och dess straffbud, son: skulle utgöra ett stöd för disciplinen, i stället bleve en fara för densamma. Den disciplin, som borde eftersträvas, säkerställdes inte genom stränga och onyanserade lagbud. Den måste grunda sig på en allmänt positiv inställning till försvaret och militärtjänsten och förståelse för de särskilda krav denna tjänst uppställde och hade sin säkraste grund i ett gott förhållande mellan befälet och de meniga och mellan befälet inbördes. Ungefär detsamma säga de sakkunniga, fastän kanske ur delvis andra synpunkter. Det torde väl inte vara någon vare sig här i kammaren eller annorstädes som kan jäva vad som här har anförts.
Justitiekanslern, som i vissa avseenden uttalar betänkligheter mot förslaget, säger för sin del, att han kan "instämma med utredningen däri, att upprätthållandet av den disciplin som vore nödvändig i väsentlig mån berodde på andra faktorer än strafflagen och dess tillämpning".
Vi reservanter ha ungefär samma syn på denna fråga. Vi tro inte att man med straffbestämmelser kan åstadkomma den disciplin som är erforderlig. Om tionde paragrafen skulle bli sådan som Kungl. Maj:t har föreslagit, så lämnar den säkerligen inte tillfälle till några disciplinupplösande åtgärder ifrån krigsmans sida. Nu vill jag minnas att utskottet på ett ställe säger, att de nuvarande förhållandena äro sådana, att man måste ta hänsyn även till dem. Men å andra sidan vill jag erinra om vad överbefälhavaren har sagt, fastän ur en annan synpunkt än den av utskottet anlagda. Han har sagt, att en lagstiftning som denna ju inte får skrivas bara för dagen, för nuet, utan för längre tid, säkert för många år framåt. Jag skulle livligt beklaga, om den svenska riksdagen skulle skriva en strafflagstiftning för krigsmakten med särskild hänsyn till vad som hänt ute i världen. Nej, det är nog, som utredningsmännen säga, att det är andra åtgärder som
