numera som i gångna tider. Det finns mellan fred och krig ett visst tillstånd, som kan betecknas såsom oro. Det kan vid ett kommande krig befinnas lämpligt från svensk synpunkt att inte anordna mobilisering eller förstärkt beredskapstillstånd men ändå betydligt förstärka beredskapen. Det skulle under sådana omständigheter vara ganska orimligt, att man utanför portarna till ett militärt etablissemang skulle kunna anordna ett möte, där man direkt hetsade alla krigsmän, som ville höra på, till olydnad mot befälet, sökte övertala dem att inte gripa till vapen mot viss fiende o. s. v. utan att man från befälets sida kunde göra någonting för att hindra krigsmännen från att anamma en för disciplinen och motståndsviljan så skadlig förkunnelse. Även i djupaste fredstid måste man anse det orimligt, att befälet skall stå i kaserngrindarna och se hur de värnpliktiga lockas direkt in i fångstarmarna av ett parti, som kanske verkar samhällsupplösande, som propagerar för att man i stället för en armé skall bestå sig med väpnade garden av annat slag, vilka skola övertaga krigsmaktens och polismaktens funktioner. För inte länge sedan talade en ledamot av denna kammare vid ett möte – på tal om den tjeckiska krisen – om, att det inte alls var främmande för hans parti att i ett kritiskt läge sätta krigsmakten och polismakten ur spel och i stället mobilisera arbetargarden, som skulle övertaga makten. Att göra det straffritt för krigsmän att gå och höra sådan uppbyggelse kan inte förefalla rimligt i tider som dessa.
Dessa synpunkter ha föranlett utskottsmajoriteten, inte att gå in för något nytt men att i modifierad form bibehålla det stadgande vi redan ha, nämligen det stadgande, som innebär mötesförbud för krigsmän, men endast då därvid behandlas vissa frågor, som kunna verka upplösande på disciplinen. Det är inte alls på det sättet, att man vill ge sig in på att t. ex. bestraffa individuell propaganda. Det kan givetvis förekomma inom och utom kasernområdet, att den ene krigsmannen söker påverka den andre och bibringa honom en nog så skadlig uppfattning om hans skyldigheter mot fosterlandet. Men en mera metodisk verksamhet, som går ut på att undergräva krigslydnaden, kan inte tillåtas. Och om ett möte anordnas under täckmantel av något som är tillåtet men plötsligt en agitation sättes i gång, som har till syfte att undergräva krigslydnaden eller som riktar sig mot krigsmakten eller fosterlandets försvar, då bör en god svensk krigsman förstå att klockan är slagen och att han bör gå därifrån; om inte, så utsätter han sig för straffansvar.
Med dessa ord ber jag, herr talman, att få yrka bifall till utskottets förslag på denna punkt. Och jag vill understryka att jag med detta yrkande inte på något sätt vill komma till livs den församlingsfrihet, som även jag sätter så stort värde på, utan jag föreställer mig att det är det rätta och enda sättet att fullt gardera, att den friheten kan för framtiden få åtnjutas av oss alla.
Herr GEZELIUS: Herr talman! l
början av sitt anförande byggde herr
Lindqvist upp en plattform, på vilken han
sedan grundade sitt
ståndpunktstagande i denna fråga. I denna plattform
ingick även sakkunnigeutredningen, och
han var angelägen att påpeka att det
inte var något dåligt underlag. Det var
mycket bra karlar som medverkat i
denna utredning och som lämnat de
sakkunnigas förslag utan erinran.
Därvid kom även min ringa person att
apostroferas av herr Lindqvist, som
underströk att jag, som hade varit
sakkunnig rådgivare i utredningen, icke
kommit med något särskilt yttrande.
Någon rösträtt hade ju dessa
rådgivande ledamöter inte, men vi hade ju
