möjlighet att avge särskilda yttranden. Det är med anledning av detta herr Lindqvists uttalande som jag har begärt ordet.
Det är inte min avsikt att förlänga debatten. Jag skall endast lämna herr Lindqvist klart besked om varför jag nu följer utskottet. I hela det lagstiftningsarbete, som ligger framför oss, finns en allmän tendens, som jag kunnat ansluta mig till därför att den så väl stämmer överens med min allmänna ståndpunkt i lagstiftningsfrågor. Det är tendensen till en allmän humanisering av straffbestämmelserna. Det är en strävan att begränsa lagstiftningen och icke onödigt ingripa i den fria sektor, som individen bör få förfoga över. Nu ha emellertid två förhållanden förändrat mitt ståndpunktstagande. För det första är det riktigt, som det säges i utskottsutlåtandet, att behovet av en lagstiftning, som kan hålla tillbaka försvars- eller statsfientliga demonstrationer, vilka skulle försvaga krigsmakten eller äventyra rikets säkerhet, icke minst på grund av den senaste tidens händelser vuxit eller i varje fall blivit klart uppenbart. När i november 1946 de sakkunnigas utlåtande avgavs och innan remissyttrandena hade kommit, levde jag verkligen i den uppfattningen, att man skulle kunna undvara en bestämmelse av detta slag. Jag måste finna mig i detta, även om jag såg, att det fanns vissa risker. Jag kunde nämligen då inte finna någon form för en lagstiftning, som inte skulle inkräkta på den mötesfrihet, som man ville tillförsäkra även de värnpliktiga.
Vidare är det här i det av utskottet framlagda förslaget inte, som herr Lindqvist sade, fråga om mötesförbud eller icke. Det är fråga om att med disciplinstraff, eller vid försvårande omständigheter med fängelse, bestraffa en krigsman, som deltager i en sammankomst, vilken på grund av ändamålet med dess anordnande eller eljest uppenbarligen är riktad mot krigsmakten eller rikets säkerhet, eller om han ansluter sig till en demonstration med detta syfte. Därmed har jag funnit att man kunnat begränsa lagstiftningen till ett område, som man, av skäl som herr Hedlund i Östersund mycket starkt betonade, ansåg måste skyddas, eller att en upplösande agitation eller upplösande demonstrationer flyttades in på krigsmaktens eget område.
Därmed tror jag att jag gjort klart även för herr Lindqvist – det borde ha varit klart redan i utskottet – anledningen till att jag fått frångå den uppfattning jag hyste 1945 och 1946, eller anledningen till att jag då inte gav uttryck åt min nuvarande uppfattning. Jag biträder yrkandet om bifall till utskottets förslag.
Herr OLSSON i Mellerud: Herr
talman! När vi kommit in på det område,
som förut betecknats som strafflag för
krigsmakten, må det vara mig tillåtet
att, på grund av det intresse med
vilket jag följt dessa frågor, uttala min
tillfredsställelse över det sätt, på vilket
detta lagstiftningsproblem lösts. Jag
skulle vilja lyckönska
departementschefen och inte minst det utredningsorgan,
som sysslat med denna fråga. Det har
skett en rationalisering och en
förenkling, som är av utomordentlig betydelse,
och även en modernisering och
humanisering av betydande omfattning har
ägt rum på detta gebit.
När jag nu lämnat detta erkännande, hindrar mig detta naturligtvis inte att säga, att även ett så perfekt lagstiftningsverk kan ha ett och annat litet skönhetsfel. Så förhåller det sig kanske också med detta, åtminstone från min synpunkt sett. Departementschefen har ju väsentligen följt utredningsförslaget, men han har på ett ställe gjort en avvikelse från detsamma. Vi komma kanske längre fram till någon punkt, där jag för min del får anmäla en avvikande mening.
