Sida:Rd 1948 B 3 protokoll AK 19 25 häfte 24.djvu/115

Den här sidan har korrekturlästs
115
Torsdagen den 17 juni 1948 em. Nr 24.
Ändringar i strafflagen m. m. samt ny strafflagstiftning för krigsmakten.

Det lagstiftningsområde vi nu diskutera hör ju som sagt till ett av de känsligaste problemen för en demokratisk medborgare. Det rör församlingsfriheten. Jag betraktar församlingsfriheten och yttrandefriheten som de grundväsentliga fri- och rättigheterna. Dessa friheter äro enligt min mening förnämligare än tryckfriheten, ty de komma varje medborgare till godo. Jag säger detta utan att undervärdera tryckfriheten.

Jag vill påpeka, att vi anslutit oss till reservationen därför att vi befara, att man vid lagtillämpningen måhända kan råka gå litet längre än ursprungligen avsetts. Det heter ju nämligen i 10 §: "Deltager krigsman i sammankomst" av det och det slaget o. s. v. Detta kan ju, så vitt jag förstår, innebära en straffrisk för en krigsman, som på sin permissionstid råkar deltaga i ett möte. Han kan till och med vara en ganska odeciderad åhörare till en framställning, som med litet god vilja skulle kunna betecknas som brottslig enligt denna paragraf. Om exempelvis en krigsman skulle råka komma ut på en gata eller i en park eller någon annanstans och få höra en pacifistisk förkunnelse av det slag, som angriper den verksamhet krigsmakten har sig ålagd, så skulle det kunna leda till ett åtal, och det förefaller mig vara stötande.

Jag åhörde med ett visst intresse min vän borgmästaren Rylander för en stund sedan. Jag förstår de synpunkter han anförde. Han anförde dem redan i utskottet, men jag tyckte att han nu rätt mycket överdimensionerade faran. Det påminner mig nästan om missionären, som hittade på att döpa hedningar med brandspruta. Det är ju dock inte så farligt, herr Rylander. Vi måste ha en smula förtroende även för våra soldater. De äro av samma demokratiska kynne som medborgarna i övrigt. De veta nog att välja den förkunnelse de önska åhöra, och jag tror inte att de bli sådana blinda verktyg i den där förledarens hand, som min vän borgmästaren antydde. Jag tror med andra ord att vi kunna flytta ned diskussionen från estraden och till bänkarna bland oss och i lugn ton överlägga om, hur vi skola komma till rätta med detta problem.

Vi reservanter äro ingalunda blinda för de synpunkter som anförts från utskottets sida. Med det goda omdöme, som i allmänhet finns bland våra medborgare, vilka fullgöra sin värnplikt eller annan militärtjänst, tro vi dock inte, att man bör gå så långt, att man kriminaliserar ett deltagande eller ett åhörande av en förkunnelse, som eventuellt skulle befinnas vara brottslig. Det är med hänsyn till dessa oförytterliga rättigheter när det gäller församlingsfriheten som vi reservanter icke kunnat sträcka oss så långt som utskottet i detta fall gjort. Jag tror att kammaren med mycket stort lugn kan följa reservanterna i detta stycke.

Jag ber, herr talman, att få yrka bifall till den reservation, som avgivits av herr Lindqvist m. fl.


Herr GEZELIUS: Herr talman! Jag skall bara säga några få ord. Jag är inte alls förvånad över att herr Olsson i Mellerud är reservant, såsom han tolkar lagbestämmelsen. Han gjorde det dock med en viss tvekan. Det är klart, att om en krigsman passerar ett ställe, där ett möte pågår, samt stannar och lyssnar på vad där sägs, så kommer han inte att straffas. Här gäller frågan om han aktivt deltager i mötet. Vi ha diskuterat detta rätt ingående i utskottet. Mannen i fråga får icke deltaga i en sammankomst så snart han kommer på det klara med att det är fråga om en demonstration mot rikets säkerhet eller stridsmaktens effektivitet. Då skall han avlägsna sig och icke deltaga i demonstrationen. Detta är syftet med det hela. Herr Olsson i Mellerud tvekade själv om mannen i detta exempel skulle