Sida:Rd 1948 B 3 protokoll AK 19 25 häfte 24.djvu/125

Torsdagen den Förslag till lag angående ändring i lagen l de flesta fall säger då ögonläkaren, efter det han avlägsnat stålgraden ur ögat, att det är bäst att den skadade söker vila en dag från arbetet. Det är klart, att en arbetare, som är mån om att bli så bra som möjligt igen, följer rådet, men då får han göra det utan att erhålla någon ersättning. Man har emellertid på vår arbetsplats löst frågan på det sättet, att arbetsgivaren gått med på att betala denna ersättning, som olycksfallsförsäkringslagen inte ger arbetaren rätt till. Men detta är ju bara ett fall. Jag vet inte om det är likadant någon annanstans i vårt land, men i allmänhet få arbetarna på övriga ställen betala dylika olycksfall själva, och det kan väl ändå inte vara rätt. Meningen med att vila dagen efter en dylik skada är ju att läka densamma, inte att försvåra eller förvärra den, och det är ju en reell inkomstbesparing ur försäkringssynpunkt för dem som skola betala ersättningen. Man tycker då, att arbetaren inte skulle straffas för detta. Härmed har jag velat visa, att jag inte har någon anledning att taga tillbaka det yrkande jag ställt i motion nr 216 utan kommer att yrka bifall till densamma. Beträffande övergångsbestämmelserna ha vi ju i motionen i anslutning till propositionen yrkat, att den ersättning, som nu föreslås, skall gälla för alla olycksfall, således även för dem som inträffa före den 1 januari 1949. Varje gång riksdagen beslutat ändringar i lagstiftningen har det inneburit förbättringar för dem, som skadats genom olycksfall, men det har också när det gäller ersättningen vidgat klyftan mellan dem, som skadats före en viss tidpunkt, och dem, som skadats senare. Det kan givetvis genmälas, att frågan om invaliditetsersättningen kan lösas på annat sätt, eftersom denna fråga ligger under utredning, och jag skall därför inte uppehålla mig vid den just nu. 17 juni 1948 em. Nr 24. 125 om försäkring för olycksfall i arbete, m. m. Hur går det då med dem, som skadats i år och komma att bli sjukskrivna även i fortsättningen? Ja, det blir nu som tidigare så – för att taga ett praktiskt exempel – att den, som skadas på nyårsaftonen, får om han tillhör den högsta inkomstklassen 9 kronor om dagen, men hans kollega, som kanske skadas dagen efter och också tillhör högsta inkomstklassen, får 15,50 kronor, och det kan väl inte vara rätt att ha det ordnat på detta sätt. Tänk också på alla de reeidiv vi ha i fråga om olycksfall. Det är inte någonting som jag försöker konstruera upp. Jag känner till många sådana fall, och jag vet speciellt ett fall, där en person kommer att sjukskrivas i slutet av detta år. Han skadades 1940, då högsta ersättningen var 5,50 kronor; han får nu 5,50 i dagsersättning, under det att hans kollega, som skadar sig senare, som jag tidigare sagt, får 15,50. Jag tycker att dessa 5,50 contra 15,50 mer än väl bevisa, hur oråßvis hela denna lagstiftning är. Vidare säger utskottet för att motivera sitt avslagsyrkande, att det är inte möjligt att göra lagändringarna tillämpliga i fråga om lagändringarnas ikraftträdande på redan inträffade olycksfall, därför att kostnaderna för olycksfallsförsäkringarna bestridas av arbetsgivarna.lag tycker för min del inte, att detta är något svar på frågan, om det är rätt eller orätt att behålla den ordning, som varit rådande på detta område. Man borde givetvis först diskutera frågan om huruvida arbetsgivarna eller staten skola svara för kostnaderna och inte bara säga, att eftersom arbetsgivarna betala försäkringarna går det inte att fatta ett dylikt beslut. Samtidigt som jag erinrar om detta ber jag att få påminna om att riksdagen 1946 fattade ett beslut – visserligen om en utredning, men om jag inte minns fel verkställdes beslutet sedermera – i fråga om förhöjd engàngsersättning åt efterlevande till sjöfolk. Det