Sida:Rd 1948 B 3 protokoll AK 19 25 häfte 24.djvu/67

Torsdagen den 17 juni 1948 fm. Nr 24. 67 Den allmänna bostadspolitikens organisation m. m. Iare sade tydligt och klart, att man inte kan undvara länsorganen, om man vill att denna verksamhet skall kunna fortgå under någon längre tid. Är det nu inte rimligt att man på samma gång som man bygger upp länsorganen även omorganiserar det centrala organet? Om man vill att dessa människor skola kunna känna arbetsglädje och om man över huvud taget tror på möjligheten att skapa ett gott samarbete och goda resultat, då anser jag att man i denna del bör följa Kungl. Maj:ts förslag. Jag vill i detta sammanhang också lägga några mer personliga synpunkter på föreliggande problem. Representanter för de stora städerna ha under debatten anmält missnöje med att de skulle behöva umgås med den sämre landsorten. De vilja naturligtvis gå direkt till centralorganet, emedan de ju äro utrustade på ett annat sätt än landet. Jag har redan anmält min avvikande mening gentemot Kungl. Maj:ts förslag i vad det avser att städer med över 10 000 invånare skola intaga en särställning i fråga om egnahemsbyggandet. Varför skulle inte städer med mer än 10 000 invånare, städer med mindre än 10000 invånare och landsbygden kunna behandlas på samma sätt? Varför skall den ena kommunen få sina ärenden behandlade på ett ställe och den andra kommunen på ett annat ställe? Nu är det ingenting att göra åt denna sak, men jag vill till kammarens protokoll uttala en önskan att de som i fortsättningen skola syssla med dessa ting skola ha en klar och öppen blick för framtiden; och framtiden, den måste föra med sig en fortsatt decentralisering på detta område. Enligt min mening behövs det nämligen bara litet sunt bondförstånd för att man ute i landet skall kunna lika bra som centralorganet i Stockholm handha dessa ting. Jag tror, herr talman, att det utan några skadliga följder skall vara möjligt att till länsnämnderna överflytta handläggningen av inte bara ärenden, som röra egnahem, utan även de som avse två- och fyrafamiljshus. Jag hoppas, att man tämligen snart skall kunna ta nästa steg i den riktningen. Det kan naturligtvis råda delade meningar om de lokala organens möjligheter att sköta saken, men jag anser för min del, att det förtroende, som man skulle visa genom att överflytta så mycket som möjligt av verksamheten från centralorganet till de lokala organen, skulle komma att vara fruktbärande. Jag har bara velat deklarera detta med tanke på den framtida behandlingen av hithörande frågor. Jag tror, att den väg, som jag här visat på, kan man absolut inte komma bort ifrån. Jag skulle också vilja säga ett par ord om det som var den stora stridsfrågan i fjol, nämligen huruvida lantbruksnämnderna eller bostadsnämnderna skola handlägga vissa saker. Jag beklagar att den kompromiss, som byggnadslånebyrån framlagt och som skulle möjliggöra att lantbruksnämnderna, efter en förberedande handläggning inom länsbostadsnämnderna, träffade avgörande i ärendena och hade hand om förvaltningen av lån och bidrag, inte har kunnat genomföras. Jag tror att det hade varit en framkomlig väg, som också varit ägnad att skapa förtroende. Jag förstår fullt och helt, att när man nu har byggt upp lantbruksnämnderna och fotat deras verksamhet på ett system med kreditgaranti, är det svårt att koppla ihop denna verksamhet med den långivning, som skall ske beträffande bostäderna. Jag skulle emellertid, herr talman, vilja uttala den förhoppningen, att frågan, även om nu riksdagen följer statsutskottet, inte skall anses vara slutgiltigt löst utan att den kommer att bli föremål för fortsatt prövning i syfte att åstadkomma en sådan lösning, att även beslutanderätten i ärenden, som röra bostäder, kan överlämnas till lamtbruksnämnderna, såsom