Sida:Rd 1948 B 3 protokoll AK 19 25 häfte 24.djvu/74

74 Nr 24. Torsdagen den 17 juni 1948 fm. Den allmänna bostadspolitikens organisation m. m. detta, när man skapar ett ämbetsvcrk. där vederbörande avdelningschefer bli byråchefer eller byrådirektörer eller något sådant och skola placeras in i bestämda lönegrader. On1 jag i alla fall för min del funnit, att man inte rimligen kan bibehålla det gamla systemet med mycket stor frihet för Kungl. Maj:t att bestämma löner och arvoden, som riksdagen ju praktiskt taget inte har något särskilt inflytande på, utom att den möjligen kan begränsa det anslag som ställes till förfogande för löneutgifterna för byggnadslånebyrån – om jag alltså anser mig kunna förorda att byggnadslånebyrån ombildas, så beror det på att det ju där inte bara finns några topptjänstemän, som man velat ha möjlighet att betala mycket bättre än staten i regel gör i sina ämbetsverk, utan att det därjämte finns den stora skaran av tjänstemän, som inte kunna ställa några större löneanspråk och som mera tillhöra gruppen av dem som utföra rent rutinarbete. När en viss tid har gått bli dessa människor otåliga, därför att de inte äro tillförsäkrade de förmåner som statens tjänstemän i regel ha. Därvid tänker jag alldeles särskilt på pensionsförmånerna. När vi härförleden beslöto att inrätta arbetsmarknadsstyrelsen, hade vi haft en arbetslöshetskommission, sedan omdöpt till arbetsmarknadskommissionen, i över 30 år. Det fanns där tjänstemän som hade nått upp i byråchefsgraden och hade byråchefs löneförmåner men som trots en tjänstgöring, som räckt 25 à 30 år, när de nu stodo inför pensionsåldern inte voro tillförsäkrade pensioner. För att de skulle få sina pensioner skulle vi nödgas gå in med individuella framställningar till riksdagen för var och en av dem efter som de komme upp i pensionsåldern, och det ligger i sakens natur, att den vana man har här i riksdagen, när det gäller att besluta om individuella pensioner, att granska tjänstemännens ekonomiska ställning och över huvud taget gå in på ett slags behovsprövning har gjort, att dessa människor ha känt sig osäkra och otillfredsställda med läget. Nu har jag hört, att herr Olsson i Gävle nämnt, att byggnadslånebyrån existerat under en lång tid, låt vara bara under 15 år, inte under 30 år, som arbetsmarknadskommissionen gjort under olika nanm. Men det är klart, att även där finnas tjänstemän som önska få en litet säkrare ställning än de anse sig hittills ha haft. Det är mycket svårt att under sådana förhållanden kunna behålla de bästa tjänstemännen. De bästa tjänstemännen i byggnadslånebyrån – det tror jag att jag lugnt kan säga – är man framme och rycker i från enskilt håll för att eventuellt kunna köpa dem, och därför håller jag före, att det trots de betänkligheter som jag nämnde i början av mitt anförande är riktigt att nu skapa ett statens bostadsverk. Jag kommer inte här att ge mig in på någon diskussion om länsorganen, av det enkla skälet att, såvitt jag förstår, reservanternas förslag härvidlag är helt enkelt outförbart, såvida man inte vill utsträcka kreditgarantisystemet att gälla även bostäderna. Då måste man fatta beslut härom redan nu, om lantbruksnämnderna skola överta ansvaret för finansieringen av egnahemsverksamheten. Därför förstår jag mig över huvud taget inte på reservationen. Jag tyc-ker, att den är alldeles felaktig. Om någon hade sagt, att man skulle lägga beslutanderätten i lantbruksnämnderna och förvaltningen i de nya bostadsnämnderna, skulle jag ha sagt, att detta kan i och för sig vara riktigt – det har jag föreslagit i propositionen av det skälet, att det enligt min mening är den mest logiska lösningen, eftersom lantbruksnämndernas veto mot uppförande av egnahem på jordbruksfastighet – alltså inte vanliga egnahem – är avgörande, d. v. s. bostadsnämnderna kunna inte mot lantbruksnämndernas veto fatta beslut om upp