Sida:Rd 1948 B 3 protokoll AK 19 25 häfte 24.djvu/8

8 Nr 24. Lördagen den 12 juni 1948. Svar på interpellation ang. inplaceringen i inom statsförvaltningen. Härpå yttrade Fru SANDSTRÖM: Herr talman! Jag ber att till herr statsrådet och chefen för finansdepartementet få framföra mitt tack för svaret på min interpellation. Jag ber att få foga några kommentarer till svaret. Jag vill då först fästa uppmärksamheten på vad statsrådet anfört i anledning av mitt påstående, att utredningen knappast påbörjats ännu på senhösten 1947. Den ifrågavarande utredningen tillsattes ju som en s. k. enmansutredning i januari 1947. Det var ett kansliråd, som fick hand om detta, och han kopplades då först in på utredningsarbetet rörande de av statsrådet berörda domstolstjänsterna. Detta föranleddes närmast av den omläggning, som skulle ske inom rättegångsväsendet. Detta utredningsarbete var således nödvändigt för den proposition rörande vissa domstolstjänster, som utarbetats i anledning av den då förestående rättegångsreformen. Utredningen i denna del låg emellertid något vid sidan om de ursprungliga utredningsuppgifterna. Sedan tillkom som statsrådet nämnde en utredning rörande vissa tjänster vid nedre justitierevisionen. Faktum kvarstår emellertid, att på senhösten 1947 hade den allra största delen av dessa tjänster icke på något sätt uppmärksammats av utredningen. Det var således, det skall jag ärligen bekänna, sett ur dessa tjänstemäns synpunkt, som jag gjorde detta mitt påstående. Som jag framhållit i min interpellation hade det hos innehavarna av dessa tjänster väckts rätt stora förhoppningar, när denna utredning tillsattes, men ännu på senhösten hade de icke märkt, att deras problem blivit på något sätt uppmärksammade. Den ifrågavarande utredningen är i verkligheten oerhört omfattande. Statsrådet förklarade själv, att utredningen berör omkring 9 500 tjänster. Fram till lönegrad av de högre biträdestjänsterna hösten 1947 hade långt ifrån lm av dessa tjänster gjorts till föremål för utredning. Med hänsyn till att denna utredning är så omfattande förefaller det mig egendomligt, att bara en person skall syssla därmed. Det mest egendomliga är, att utredningsmannen förklarat sig inte ha behov av någon sekreterare. I interpellationssvaret nämnes, att hans utredningsarbete består i att på ort och ställe i de olika verken – 130 olika verk m. m. – inhämta uppgifter och göra undersökningar. Jag måste säga, att det arbete som härvid måste göras av utredningen förefaller vara av rätt enkel beskaffenhet, och det förefaller åtminstone mig, som om det vore att använda litet överkvalificerad arbetskraft att sätta utredningsmannen till sådant arbete. Statsrådet säger emellertid – och det noterar jag med glädje – att om det skulle visa sig nödvändigt att ge utredningsmannen sekreterarhjälp, skall han få det. Jag uttalar en varm förhoppning om att det skall anses nödvändigt, att han får kanske inte bara en sekreterare utan även annan hjälp med hänsyn till att denna utredning ju är mycket omfattande. Det är ju åtskilliga befattningshavare, som hoppas att deras löneställning skall bli föremål för omprövning och att utredningen skall utföras i någorlunda snabb takt. Med den takt som hittills presterats kan man ju med hänsyn till det omfattande materialet räkna ut, att det måste ta lång tid, innan arbetet är slutfört. Jag ber alltså att utöver mitt tack för statsrådets svar få uttala den förhoppningen att utredningsmannen får erforderlig hjälp till sitt utredningsarbete. Härmed var överläggningen slutad. § 5. Föredrogos var för sig och hänvisades till utrikesutskottet Kungl. Maj:ts