förbudet mot rashets samt 3) krigsmännens rätt till sammankomster och meningsyttringar. I alla dessa tre fall har det gällt att göra en avvägning mellan å ena sidan behovet av skydd för beaktansvärda intressen och å andra sidan önskvärdheten att så långt som möjligt vidmakthålla en allmän demokratisk yttrande- eller rörelsefrihet. Under förarbetena ha meningarna varit mycket delade om dessa tre frågor, och det är ju klart att man kan vara tveksam om den lämpligaste gränsdragningen. Vad särskilt angår den olovliga underrättelseverksamheten, kan jag förstå vad utskottet anfört om behovet att kunna inskrida mot sådant spioneri som riktar sig mot politiska flyktingar här i landet. Utskottets förslag går emellertid längre än så. Jag skall nu inte ingå på en närmare analys av dessa tre detaljfrågor – de bli förmodligen diskuterade senare vid kammarens behandling av förslagets olika paragrafer. Men jag vill framhålla en allmän tendens. Vid den avvägning mellan olika intressen, som här måste göras, har regeringen på alla tre punkterna lagt större vikt än utskottet vid det allmänt medborgerliga frihetsintresset.
Om nu riksdagen, såsom jag hoppas, i dag antager det föreliggande stora lagförslaget, har därmed genomförts den mest omfattande reform av straffrätten sedan vår nuvarande strafflag tillkom för snart ett sekel sedan. Därmed ha en väsentlig del av vår allmänna strafflag och hela den militära strafflagstiftningen blivit omskapade efter moderna och humanitära principer.
Vidare yttrade:
Herr MOSESSON: Herr talman! Jag
ber att få fästa uppmärksamheten på en
enda detalj, nämligen propositionens
förslag i fråga om 8 kap. 7 § ävensom
på vad utskottet därvidlag säger. Under
denna paragraf har upptagits ett
stadgande angående straff för olovlig
underrättelseverksamhet.
Jag måste för min del beklaga, att jag inte oreserverat kan skänka min anslutning till statsrådets förslag i denna del och att jag inte heller kan känna mig nöjd med den utvidgning, som utskottet därvidlag föreslagit. Jag erkänner gärna, att jag säkerligen inte har tillräckligt vid överblick över allt som kan höra hemma under rubriken olovlig underrättelseverksamhet för att kunna ge ett kort och adekvat uttryck för vad jag för egen del i här ifrågavarande avseende önskat. Jag har emellertid nära tre års erfarenhet från den parlamentariska undersökningskommissionens arbete med flyktingar, som här i landet åtalats och dömts för handlingar, som de ansågo sig förpliktade till för sitt fäderneslands skull. Jag tänker då närmast på flyktingar från de skandinaviska länderna, som under sin vistelse här blevo lagförda och dömda för brott mot 8 kap. strafflagen. Givet är att det därvidlag inte alltid var fråga om verkliga patrioter utan också om sådana personer, som låtit köpa sig till den åtalade handlingen. Min tanke går här närmast till dem, som vistades här och som enligt egen uppfattning inte gjort sig skyldiga till någon verkligt straffvärd handling. När jag tänker på dessa personer måste jag säga, att formuleringen i kap. 8: 14 a, som tillkom mycket hastigt, gör mig upprörd, och jag kommer att tänka på Runebergs ord i dikten landshövdingen: "Om det är brott att kämpa för sitt land, vartill vart ädelt hjärta svarar nej." Det är emellertid möjligt att jag alltför mycket fäster mig vid mot sitt land lojala personer så att jag inte får det vida perspektiv på frågan, som i detta fall behövs. Såvitt jag kan förstå har statsrådet vid utarbetandet av propositionen haft en känsla av att det vore angeläget att man inte gjorde det omöjligt för sådana personer som
