dessa att vara lojala mot sitt fädernesland. För att inte tillskapa en lag, som inte passar för fredliga förhållanden men väl för alldeles utomordentliga sådana har han nu i propositionen skjutit lagstiftningen för sådana fall på framtiden, tills oroliga tider åter stunda. Utskottet har emellertid ansett att det var nödvändigt att komplettera och skärpa propositionen. Det förslag, som här föreligger, visar att utskottet gått längre än som kan anses i detta avseende nödvändigt och välbetänkt. Jag skulle vilja erinra om den Heliga skrifts ord om ogräset bland vetet, som någon vill rycka upp men då riskerar att på samma gång också rycka upp vetet. Man vet egentligen inte var man skall ställa sig, och till och med sakkunniga personer, som sysslat med dessa ting, ha förklarat att de inte ha kunnat formulera en lag så beskaffad, att den ger skydd både åt landet och åt de enskilda medborgare, som vilja vara lojala. I det läget måste jag inskränka mig till att rikta en vördsam vädjan till justitieministern att han, om nu riksdagen bifaller utskottets förslag beträffande 8 kap. 7 §, vilket väl lär bli fallet, eftersom endast en av utskottets ledamöter, herr Branting, anmält reservation, och Kungl. Maj:t ger promulgation åt riksdagens beslut i detta hänseende, inte betraktar detta som sista ordet i det här sammanhanget, utan att han ville tillsätta sakkunniga personer för att lösa detta svåra spörsmål, så att paragrafen kan få en formulering något mitt emellan Kungl. Maj:ts förslag och utskottets. Därigenom skulle den oro, som jag och många med mig känna i detta avseende, kunna avlägsnas men ändå de för samhället verkliga värdena bli bevarade.
Herr talman! Tyvärr har jag med dessa allmänna ord endast kunnat ge uttryck åt mina känslor i nu ifrågavarande avseende. Jag får nöja mig med denna min vädjan till herr statsrådet, då jag inte här kan framställa något yrkande.
Herr LINDQVIST: Herr talman! Jag
skall yttra mig med endast ett par ord
om den sak som herr Mosesson talade
om, nämligen 8 kap. 7 §. Det är tydligt,
att det för såväl herr Mosesson som för
mig och riksdagen i dess helhet är
mycket svårt att överblicka ett så stort
komplex av lagar som det här
föreliggande. Det är icke bara beträffande 8
kap. 7 § som vi mycket resonerat i
första lagutskottet, utan vi ha gjort det
även i andra punkter. Vi ha ju här,
såsom alltid har varit vanligt inom
utskottet, försökt att, så långt det varit
möjligt utan att giva avkall på egna
bestämda uppfattningar, tillmötesgå
varandra. För min personliga del vill jag
säga, att jag inom utskottet i första
hand yrkade bifall till Kungl. Maj:ts
förslag, trots att jag ej var övertygad
om att det skulle vara det allra bästa.
Men under alla de år jag varit med i
lagutskott har jag varit mycket
försiktig, när det gällt att ändra på de
lagförslag som kommit från departementet.
Under utskottsbehandlingen framgick det dock, att det var en överväldigande majoritet för att göra den ändring som utskottet här gjort. Den ändring som utskottet gjort överensstämmer bättre med min personliga uppfattning än vad propositionen gjorde. När jag, som jag sade, ändå yrkade bifall till Kungl. Maj:ts förslag var det för att så att säga stå på den riktigt säkra sidan.
Nu vet jag icke vad herr Mosesson egentligen är rädd för. Herr Mosesson såväl som jag och flera andra med oss var med under krigsåren. Vi veta, att lagstiftningen på denna punkt var ett av de svåra fallen. När vi se, hur det fortfarande är ute i världen, tror jag att det är klokt, att man gör det tillägg till 8 kap. 7 § som utskottet har gjort.
Jag vet icke hur många det är av andra kammarens ledamöter som ha läst vad utskottet skrivit. Det torde väl icke vara så många. Vi ha skrivit rätt mycket. För att man här skall kunna bilda sig en bestämd uppfattning är det
