nödvändigt, att man läser och tänker igenom detta.
Jag skall icke här citera vad utskottet på denna punkt har yttrat. Jag vill bara hänvisa till den del av utskottets utlåtande, där det talas om de statslösa och vilken ställning de ha. Vi vilja med vår ändring försöka göra det något tryggare även för dessa statslösa människor.
Så vill jag bara säga till de ärade kammarledamöterna, att jag tror icke att det är någon risk förenad med att antaga 8 kap. 7§ sådan som utskottet föreslagit den. Sådant hela läget är tror jag att riksdagen gör klokt i att följa utskottets förslag, när det gäller 8 kap. 7 §.
Det kommer längre fram att bli debatter om andra punkter. Därför skall jag nöja mig med att med dessa få ord ha besvarat vad herr Mosesson här framhöll samt yrka bifall till utskottets förslag beträffande 1 kap.
Herr RYLANDER: Herr talman! Jag
skall beträffande 8 kap. 7 § icke säga
så mycket mera än utskottets
ordförande nyss sagt. Jag vill emellertid med
anledning av herr Mosessons anförande
säga, att han ingalunda är ensam om att
hysa betänkligheter mot ett så vagt
stadgande som det utskottet här
föreslår. Det är med ganska tungt hjärta
som man föreslår denna ändring i
propositionen. Utskottet har gjort det
därför, att utskottets majoritet har ansett,
att det föreligger ett verkligt starkt
behov av ett utbyggande av det av
justitieministern föreslagna stadgandet.
Det kan icke hjälpas, att det ligger ett visst fog i det påstående man ser i tidningarna, att detta är en kautschukparagraf. Men å andra sidan kommer man icke ifrån, att om man under lagen skall ha in de förfaranden, som man anser böra kriminaliseras, måste också en del andra förfaranden, hur man än uttrycker det, komma in, däribland vissa åtgöranden av patrioter under kriget uteslutande i det egna landets intresse. Jag misströstar om att man, även om man fortsätter att utreda denna besvärliga straffrättsfråga aldrig så länge, skall kunna komma fram till en sådan precisering av stadgandet att det kan anses tillfredsställande ur alla synpunkter.
Det är emellertid att märka, att sedan åtalsspärren på sin tid infördes det egentligen icke riktats några anmärkningar mot det nuvarande stadgandet. Utskottet har därför ansett, att man kunde även i fortsättningen följa den vägen att anordna en sådan åtalsspärr. Det är självfallet, att det icke är en utväg, som man i allmänhet vill rekommendera, att lägga i Kungl. Maj:ts hand att i varje enskilt fall utpeka när åtal skall ske eller icke. Hittills har man emellertid kunnat hysa det allra största förtroende för Kungl. Maj:t i det fallet. Jag tror att vi kunna göra det, då vi nu undantagsvis måste välja denna i och för sig icke tilltalande väg." Skulle Kungl. Maj:t komma att skifta färg till den grad, att det här skulle bli en målsättning, som vi nu icke drömma om, nåväl, då får riksdagen taga ny ställning till detta.
I ett hänseende är jag emellertid alldeles bestämd, det nämligen att jag tror, att det är en klok väg att redan nu gå in för att föreslå stadganden, som man anser behövliga under en svårare tid än den vi för närvarande leva i, och ej låta det anstå därmed tills ett alltmer pockande behov gör sig gällande. Det var just det som var fallet förra gången; och det som till stor del var grundvalen för den kritik, som riktats mot den nuvarande bestämmelsen, var, att man ansåg – och det med rätta – att det var en improvisation. Jag måste säga, att det innan åtalsspärren kom fanns ett mycket starkt fog för att påstå att denna lagbestämmelse ej uppbars av någon allmän folkopinion.
Med dessa ord ber jag, herr talman, att få yrka bifall till utskottets förslag i denna del.
