Herr WERNER: Herr talman! Jag ber att i allt få verifiera de synpunkter, som första lagutskottets ordförande och vice ordförande lagt på frågan om strafflagens 8 kap. 7 §.
Vid den granskning, som första lagutskottet underkastat Kungl. Maj:ts proposition, vilken, såsom departementschefen framhållit, utmynnat i ett tillstyrkande av propositionen i allt väsentligt, har utskottet tyckt sig finna, att utformningen av propositionens lagtext i 8 kap. 7 § givits en alltför snäv straffbarhetsgräns. Propositionens ordalydelse ger vid handen, att endast den, som efter åtagande eller mot ersättning bedriver verksamhet för anskaffande av uppgifter som röra annan främmande makts militära förhållanden av hemlig natur, kan dömas för militärt spionage. Det är klart att när det gäller att fälla en dylik olovlig underrättelseverksamhet, blir det svårt att styrka sådana omständigheter som utgöra bevis för att den skett enligt åtagande eller mot ersättning. Det gives även i denna upprörda tid personer som, av andra anledningar än rent ekonomiska skäl, på grund av viss ideologisk uppfattning kunna lämna sin tjänst till en främmande makt, vilket kan vara till mycket stor skada för landet och särskilt för de statslösa flyktingar, som här måste erhålla visst skydd genom asylrätten.
Inom lagutskottet ha lämnats mycket belysande detaljer ifrån vad som kunde ske under kriget, ehuru på annat sätt än vad herr Mosesson i sitt anförande skildrade. Herr Mosesson har kanske något dröjt sig kvar vid den ofta drastiska tillämpning av 8 kap. 14 a §, som under kriget här tillämpades innan bestämmelserna om åtalsprövning trädde i tillämpning. Vad jag i det föregående syftat på är agenterna för en viss diktatur, vilka genom sin underrättelseverksamhet här i landet kunde skicka anhöriga till flyktingar till gasugnarna i fånglägren. Det är någonting som å andra sidan måste i lika hög grad uppröra rättskänslan.
Här gäller det att inom detta land skapa ett rättsskydd för dem, som hit söka sin tillflykt undan de upprörda förhållanden som råda ute i världen. Med kännedom om att just detta land för närvarande utgör en central för spionage eller för ej önskvärd underrättelseverksamhet, vilja vi icke ställa myndigheterna alldeles hjälplösa. Utan tillgång till stödet av gällande svensk lag kunna de ju icke riktigt väl komma till rätta med dessa förhållanden.
Inom första lagutskottet har man försökt att väga dessa förhållanden och intressen mot varandra. Utskottet har icke kunnat finna annat än att en viss utvidgning av propositionens straffbarhetsområde här måste komma till stånd. Jag tror att det är nödvändigt att så sker. Jag tror också att om propositionen skrivits vid en senare tidpunkt skulle propositionen hava fått ett vidare innehåll. Jag tror icke heller, att man från departementets sida efter vad utskottet inhämtat nu reser invändningar i fråga om just denna detalj.
Jag ber, herr talman, att få instämma i det yrkande om bifall till utskottets förslag, som framställts av utskottets ordförande och vice ordförande.
Efter härmed slutad överläggning godkändes kapitlet.
Som tiden nu var långt framskriden och flera talare anmält sig för yttrandes avgivande, beslöt kammaren på förslag av herr talmannen att uppskjuta den fortsatta överläggningen i förevarande ärende ävensom handläggningen av övriga på föredragningslistan upptagna ärenden till kl. 7.30 em., då enligt utfärdat anslag detta plenum komme att fortsättas.
Kammarens ledamöter åtskildes härefter kl. 4.46 em.
In fidem
Gunnar Britth.
