genomgripande förändring i lagstiftningen som det här innebär utan att man har varit i tillfälle att ens få höra lagrådet. Jag har emellertid under den fortsatta behandlingen i utskottet kommit på det klara med, att den lagtext, som är skriven, är acceptabel, och den kritik i dag, som riktas mot paragrafen, rör sig icke alls om lagtekniska frågor. Justitieministern sade icke ett ord därom, och lika litet har någon annan anfört berättigad kritik mot lagens tekniska byggnad.
Jag var också tveksam, huruvida det skulle finnas behov av att nu i strafflagen införa en bestämmelse, som mest har en uppgift att fylla under beredskaps- eller krigstid, men det inträffade här i kammaren en händelse som såg ut som en tanke. Statsrådet Mossberg besvarade för någon vecka sedan en interpellation om anslag till ökad polisverksamhet. Mot det rönte han kritik från kommunistiskt håll och därpå svarade herr Mossberg: Vi få lov att taga reda på vad som händer i det här riket. Det instämma vi alla i, och då påbygger jag själv reflexionerna och säger: Om vi äro ense om att vi vilja ha reda på vad som händer i detta land, skola vi också skaffa oss ett instrument att förhindra de saker, som vi icke vilja skola ske. Denna paragraf har en sådan uppgift att fylla.
Jag kan icke instämma i fraserna om att en sådan lag icke passar i ett demokratiskt land. Visst vill jag att alla människor skola ha den allra största rörelsefrihet i sitt handlande, så länge man håller sig inom lagens råmärken, men det finns vissa saker som även demokratien måste kontrollera i den enskilde individens handlande. Jag nämner som exempel skyddet av de statslösa. Om en medborgare i det demokratiska samhället finner det vara önskvärt ur sina ideella eller andra synpunkter att genom underrättelseverksamhet skapa lidande för dessa statslösa, är det då ett demokratiskt intresse att medgiva en dylik verksamhet? Jag kan icke inse det, och om jag väger emot vartannat de statslösas skyddande eller t. ex. patrioternas rätt att främja sitt lands intressen med underrättelser av värde för hemlandet så är för mig skyddet av de statslösa en mycket mycket större humanitär fråga än frågan om patrioternas bestraffning på grund av underrättelseverksamhetsparagrafen, i all synnerhet som patrioterna, om vi nu skola tala om dem, ha sitt givna skydd i den åtalsspärr, som ligger i att Kungl. Maj:t skall avgöra, när åtal får ske.
Jag har naturligtvis ingenting emot att för dagen Kungl. Maj:ts proposition vinner bifall på denna punkt och en lagstiftning framtvingas genom en skrivelse, som bättre tillgodoser det intresse, som första lagutskottet har velat tillgodose, men jag har mycket svårt att förstå att det skall kunna realiseras på det sätt som herr Ohlin föreslår. Vad har den lilla frasen i ett utskottsutlåtande för betydelse, när det ändå inte kan bli en riksdagens skrivelse i saken? Jag tror att man förstorar faran av att lagutskottets förslag får för vidsträckt tillämpning och jag tror att vi bäst befrämja humanitära intressen med att bifalla första lagutskottets förslag, till vilket jag, herr talman, yrkar bifall.
Herr WERNER: Herr talman! Jag vill
göra herr Ohlin uppmärksam på att
man vid all lagstiftning möter vissa
gränsområden vid
tillämpningsförfarandet, som icke kunna kodifieras i en
klart utformad lagtext. Dit hör också
just den lagstiftning, som vi här
diskutera. –
Under förmiddagen tillät jag mig anföra, att utskottet vid sin mycket noggranna behandling av propositionen fann 7 § utgöra ett alltför snävt straffbarbetsområde med hänsyn till de särskilda förhållanden, varunder vi leva,
