och det starka behovet av att vi såsom tillhörande en demokratisk stat söka skydda de statslösa, som åberopa asylrätt i vårt land. Jag tycker det skulle vara i full överensstämmelse med de principer, som herr Ohlin ansluter sig till, att så långt möjligt skapa ett rättsskydd åt de statslösa, så att icke deras tillvaro äventyras på sätt framgår av de exempel, som anförts av första lagutskottet. Under kriget förekom en illegitim underrättelseverksamhet av sådan art att oskyldiga människors anhöriga därigenom kommo att skickas till koncentrationsläger och gasugnar i vårt grannland i söder. Det är alldeles klart att vi icke kunna tillåta, att myndigheterna ställas utan rättsliga möjligheter, att på effektivt sätt ingripa då behov föreligger.
Jag vill fästa uppmärksamheten på att utskottet har bibehållit Kungl. Maj:ts prövningsrätt beträffande anhängiggörande av åtal och att således åtal enligt denna paragraf icke kan anställas utan Kungl. Maj:ts medgivande. Man får hoppas att Kungl. Maj:t vid denna prövning ser till, att inga åtal i fall, som man kan anse vara av tveksam karaktär, komma till stånd.
Jag kan icke finna någon annan lösning här än att riksdagen för sin del antager utskottets förslag. Att här under debatten utforma en motivering med krav på en ny utredning av denna fråga finner jag alldeles ogörligt. Den saken får väl tagas upp på nytt ett kommande år, om det skulle visa sig föreligga ett sådant behov.
Herr GEZELIUS: Herr talman! Jag är
icke främmande för att utformningen
av lagtexten kan tagas till utgångspunkt
för vissa erinringar, men liksom herr
Hedlund har jag en klar uppfattning
om att här föreligger en lucka i
lagstiftningen, som icke kan lämnas
öppen, och att vi icke kunna lämna denna
paragraf utan att fylla denna lucka.
Det sätt, på vilken den är föreslagen
att bli fylld, kan jag icke finna vara
sådant att jag skulle tveka att här följa
utskottet.
Jag ansluter mig sålunda till herr Hedlunds grunduppfattning. Jag skall icke förlänga debatten. Här har framförts skäl för och emot. Jag kan ge en liten konkretisering till varför jag anser att här föreligger en lucka och varför den måste fyllas. Vi ha en bestämd erfarenhet av att det under de gångna krigsåren bedrevs en underrättelseverksamhet, som icke var av militär art och som sålunda icke faller under propositionens bestämmelser. Jag erinrar om de norska båtarna, jag erinrar över huvud taget om sjöfarten. Där bedrevs en underrättelseverksamhet med stöd av främmande makt på ömse sidor, där lämnade sålunda i Göteborg betalda svenskar uppgift om när de norska fartygen löpte ut eller när ett fartyg lämnade en svensk hamn. Det betydde att man sände både svenskar och andra länders medborgare i havet. Man utsatte dem för en krigsrisk, som blev påtaglig. En sådan underrättelseverksamhet – här är det icke fråga om enstaka uppgifter som anskaffas hemligt eller med användande av svikliga medel – skulle gå fri enligt propositionens bestämmelser. Det är heller ingen tvekan om att denna underrättelseverksamhet har utnyttjats på många andra vägar. Det kom till vårt land under kriget en dansk. Han uppgav sig vara jude. Han hade lagt in sig på ett sjukhus i Danmark, där han också falskeligen uppgivit att han var jude. Detta sjukhus var en camouflerad central för att rädda danska patrioter över till Sverige. När han kom till Sverige, underrättade han omedelbart tyska konsulatet i Malmö om denna verksamhet och angav flera personer för deras patriotiska verksamhet. Det är inte tilltalande att sådant skall lämnas straffritt och kan bedrivas i vårt land. Det är heller ingen tvekan om att det i
