varje fall från visst håll redan nu pågår en hemlig systematisk registrering, som har karaktär av politisk underrättelseverksamhet, av dels flyktingar – icke bara baltiska flyktingar – dels också av personers politiska åskådning här i landet. Det går icke att lämna vårt lands regering utan några möjligheter att ingripa mot sådan verksamhet. Här är dock, om man nu särskilt som herr Ohlin fäster sig vid sista meningen, ingen tvekan om att detta bör kunna straffas, och det är heller ingen tvekan om att icke den vida straffskalan ger möjlighet att såsom fallet var med de norska patrioterna tillämpa mycket lindriga straff. I motsats till vad som gällde 14 a § vid dess första tillämpning, har Kungl. Maj:t nu genom sin rätt att medge åtal eller icke möjlighet leda rättstillämpningen in på en riktig väg. Jag är, herr talman, såsom jag förut påpekat, fullt på det klara med att man kan ta lagtexten till utgångspunkt för vissa erinringar. Det ligger i sakens natur, ty det är oerhört svårt att lagstifta på detta område. Man kan inte gripa över hela området, och gränsen är vag. Jag har emellertid inte med ärligt samvete kunnat underlåta att ansluta mig till utskottets uppfattning, att det måste göras någonting positivt. Vi kunna icke lämna frågan öppen, när vi veta, att det redan pågår en verksamhet som bör kunna straffas. Ett strafflagsstadgande kan inte ges tillbakaverkande kraft. Man kan inte använda det mot en handling som skett före dess ikraftträdande – det är en fast och riktig regel, som aldrig får svikas. Det går därför inte att stifta lagen sedan skadan skett, utan man måste gå före med lagstiftningen, och i detta fall äro ju förutsättningarna för lagstiftningen klara. Finner man sedan, att lagen bör justeras, är det Kungl. Maj:ts sak att företa den justeringen. Jag tror dock inte det skall bli lätt att finna någon annan formulering än den utskottet föreslagit. Den har prövats av utskottet och även granskats av departementet. Jag är övertygad om att i varje fall inrikesministern skulle sakna detta vapen i sin hand, om kammaren nu skulle följa herr Ohlins förslag eller den kungl. propositionen.
Jag yrkar bifall till utskottets hemställan.
Herr RYLANDER: Herr talman!
Redan i mitt tidigare anförande nämnde
jag, att det säkerligen skulle vara svårt
att efter än så stora utredningar komma
fram till en precisering av lagtexten,
vari man kunde skilja mellan de
verkligt straffvärda handlingarna och
sådana handlingar, som inte borde
förtjäna straff – det berodde på
personliga omständigheter. Jag uttalade
därför att den enda väg som här står till
buds, även om den i och för sig inte
är lycklig, torde vara den som
utskottet har valt, nämligen att lägga i Kungl.
Maj:ts hand att avgöra, huruvida åtal
skall ske eller inte.
När jag gick från riksdagen vid middagspausen, träffade jag ett par straffrättslärda – en av dem är professor i straffrätt – som hade lyssnat till debatten före middagen. Jag frågade dem, om de kunde tänka sig något annat sätt än det utskottet föreslagit, på vilket man kunde skilja dessa patrioter, som man inte vill straffa, från sådana som begå liknande handlingar, vilka man anser vara straffvärda. De svarade samstämmigt, att utskottets väg torde vara den enda framkomliga och att det var nödvändigt att på denna punkt göra ett tillägg till Kungl. Maj:ts förslag.
Jag hörde inte det anförande, som herr Ohlin höll, men av senare anföranden har jag förstått, vad det gick ut på. Jag hörde emellertid utskottets ordförande säga, att han förstod att det kunde vara angeläget för liberalerna att komma med ett sådant yrkande som herr Ohlin framställt, emedan ett par tidningar haft en eller
