annan anmärkning mot utskottets förslag på denna punkt. Jag är alldeles övertygad om att herr Ohlin inte tar hänsyn till vad en eller annan tidning skriver, utan själv bestämmer vad han skall ha för åsikt. I varje fall vill jag säga, att jag inte tar någon som helst hänsyn till vad som skrives i pressen om vad som är lämpligt och inte lämpligt. Det må sedan vara i tidningar av liberal eller av någon annan färg. Så länge jag sitter i riksdagen och första lagutskottet, tänker jag själv bestämma vad jag skall ha för åsikt.
Jag har den oförgripliga åsikten, att man i detta fall måste ta hänsyn till de föreliggande omständigheterna och att tidsläget nu är ett annat än för bara ett år sedan. Jag anser att man måste ta hänsyn till dessa statslösa flyktingar, som äro i starkt behov av skydd mot det utspionerande, som ständigt och jämt äger rum och som kan få nog så kännbara konsekvenser för dem.
Herr statsrådet MÖLLER: Herr
talman! Det kan kanske synas
egendomligt att jag blandar mig i denna debatt,
men som ledamot av samlingsregeringen
har jag en ganska betydande
erfarenhet av verkningarna av den
formulering, som finns i den gamla lagen om
olovlig underrättelseverksamhet.
Det visade sig under kriget att åklagarna kunde utsträcka bestämmelserna om olovlig underrättelseverksamhet över ett mycket stort fält. Vi upplevde några av de smärtsammaste erfarenheter vi över huvud taget gjorde under kriget, när vi sågo en mängd flyktingar dömas till fängelse i 3 à 4 månader och ända upp till ett år och längre tid, emedan de, sedan de flytt till Sverige, till sin egen legation rapporterat vissa iakttagelser de gjort i sitt hemland – det gällde närmast. norrmän och danskar. De bevakades av polisen, och det hände gång på gång att flyktingar blevo åtalade för sådana handlingar. Det hände även icke sällan att svenska medborgare, som ansågo som sin plikt att hjälpa norska flyktingar att vidarebefordra brev med vissa underrättelser till norska legationen, blevo dömda till fängelse härför. Det ansågs att de borde ha vetskap – och det hade de också med all säkerhet – om att breven innehöllo sådana upplysningar om förhållandena i Norge, som voro oförmånliga för tyskarna. Sådan formuleringen var kunde regeringen naturligtvis inte rimligen ingripa. Under skydd av en formulering, som var ungefär likadan som den utskottet nu föreslår, hände det under denna tid i mitt tycke ytterst upprörande ting.
Att jag nu tar till orda i denna sak beror på att jag på ett tidigt stadium inom samlingsregeringen begärde, att ifrågavarande paragraf skulle strykas. Lagen var tidsbegränsad, och den måste därför gång på gång behandlas av riksdagen. Jag vann inte gehör för min mening, men i samlingsregeringen reserverade man sig ju inte gärna. Det är således för mig icke någon nypåkommen åsikt att denna formulering är olämplig, för att inte säga skadlig, utan det är en mening som jag har företrätt under praktiskt taget hela den tid den gamla lagstiftningen på området existerat. Jag vet inte hur krigsrädda första lagutskottets ledamöter äro, men det kan icke finnas något som helst behov av att i dag återinföra en bestämmelse med en så mångtydig formulering som utskottet föreslår. Det måste dock ha funnits vissa skäl för att regeringen inte tagit med något motsvarande stadgande i det förslag som framlagts för riksdagen. Även de ledamöter av samlingsregeringen, som voro anhängare av den dåvarande formuleringen, måste medge, att de inte tänkt sig att lagen skulle tillämpas av åklagare och domare på det sätt som skedde. Åklagarna, särskilt de som tjänstgjorde i Stockholm. fingo då en tillsägelse att icke väcka
