åtal enligt den dåvarande lagen med mindre ärendet hade underställts dåvarande statsrådet Bergquist. Ungefär ett halvt eller kanske ett år senare beslöt riksdagen, att det skulle ankomma på Kungl. Maj:t att bestämma huruvida åtal enligt 14 a § skulle äga rum eller inte, d. v. s. man lagfäste redan införd praxis.
Utskottet har alltså velat bibehålla detta system. Men, mina damer och herrar, hur lagen kommer att tillämpas beror i väsentlig mån på vem som är justitieminister vid det tillfälle, då man tror sig ha något behov av den. Jag anser att det icke finns någon verklig garanti mot att lagen missbrukas. Jag vågar inte yttra mig om huruvida det är möjligt att finna en formulering, som bättre täcker de handlingar, som anses böra vara straffbelagda – det är säkerligen något av det svåraste som finns – och därför menar jag att detta bör anstå. Att i en sådan svår situation göra en kautschukformulering, som kan tänjas ut över nästan vilket fält som helst, det är enligt min mening att bota ont med värre.
Nu anför man för att förmå kammaren att svälja detta tillägg, att det kan användas gentemot sådant spioneri, som under kriget bedrevs på flyktingar från Danmark och Norge och kanske också från andra länder. *Ja, det är riktigt, det upptäcktes om jag minns rätt ungefär ett och ett halvt år innan kriget slutade. Jag kan inte påminna mig att bestämmelserna i något fall tillämpades före den tiden för att komma åt sådant spioneri. För min del ansåg jag detta vara en lovlig tillämpning av formuleringen. Men om man anser det viktigaste vara att man vid ett eventuellt kommande krigsfall skall ha möjlighet att döma personer för spioneri på immigranter och politiska flyktingar, då bör man väl kunna finna en formulering, som ger uttryck åt detta syfte, och inte tillgripa en formulering. som, jag upprepar det, kan tänjas ut hur mycket som helst och vars tillämpning blir helt beroende på vilka som sitta vid makten den gången, då lagen skall tillämpas.
Jag hoppas för min del att riksdagen bifaller Kungl. Maj:ts förslag, även om det bara finns en ledamot av första lagutskottet som reserverat sig för bifall till propositionen i denna punkt. Regeringen har, det tror jag mig lugnt kunna säga, mycket noga prövat frågan, huruvida det är lämpligt att i lagen införa en bestämmelse av den art det här är fråga om. Vi ha efter upprepade beredningar slutligen kommit till det resultatet, att man inte bör i lagen skriva in en formulering som motsvarar den som tidigare funnits. Utan att på något sätt överskatta visdomen hos regeringen vågar jag tro att vår penetrering av frågan åtminstone kan likställas med den prövning som första lagutskottet varit i tillfälle att ägna denna bestämmelse. Jag har i många år kämpat för att den skulle tagas bort, och när nu regeringen gått med på detta, skulle det se egendomligt ut om riksdagen återinförde en bestämmelse, som – tillåt mig säga det även till mina ärade partivänner – i reaktionära händer kunde medföra skandalösa förhållanden, som i varje fall ingen som tillhör samma parti som jag vill ta ansvaret för.
Herr LINDQVIST (kort genmäle):
Herr talman! Jag är storligen förvånad
över det anförande socialministern här
hållit. Det är ju så att det inte är
riksdagen ensam som stiftar lagar, utan
Konungen har i det fallet lika rätt som
riksdagen. Åtminstone så länge jag har
varit med i riksdagen ha vi därför,
innan vi gjort en ändring i ett
lagförslag, låtit departementet få kännedom
om vad vi tänkt föreslå. Skulle då
departementschefen säga, att han inte
kommer att godkänna ändringen, då har
utskottet också avstått från att föreslå