ändring, ty det tjänar ju i så fall ingenting till. Den ändring, som utskottet i detta fall föreslagit, har också varit underställd justitiedepartementets prövning, och det har icke där gjorts någon erinran mot densamma. Det är därför i hög grad märkvärdigt att socialministern, vilken icke föredragit detta ärende, uttalar sig på det sätt han nyss gjorde. Det går inte, herr socialminister, att arbeta på det sättet i riksdagen. Vi få lov att veta litet vad vi vilja.
Socialministern talade litet om hur det varit under världskriget på detta område. Det var riktigt vad han sade, men det bör framhållas, att år 1944 infördes en bestämmelse, svarande mot 13§ i det nu framlagda lagförslaget, så att det blev justitieministern och inte de olika statsåklagarna som fick avgöra, huruvida det skulle väckas åtal eller inte. Denna ändring genomfördes för att vi skulle slippa en del åtal enligt denna lag.
Av socialministerns anförande kunde man få det intrycket, att det tillägg till propositionen, som utskottet föreslår, är någonting helt nytt och oprövat. Det är emellertid så, herr socialminister, att vad utskottet föreslår är vad som redan gäller, något uppmjukat. Värre är det inte. Det är således inget påhitt från vår sida.
Jag måste beklaga att socialministern hållit detta anförande, vilket kan omöjliggöra eller åtminstone i hög grad försvåra samarbetet mellan utskottet och regeringen. Jag vidhåller mitt yrkande.
Herr STÅHL: Herr talman! Jag vill
som en komplettering till
socialministerns högintressanta anförande påpeka,
att åtalsprövningen, som utskottet faller
tillbaka på, icke har varit i funktion
under någon verkligt kritisk tid. Den
infördes först när trycket utifrån var
praktiskt taget borta och det därför var
relativt lätt att handha dessa
åtalsärenden. Jag är icke säker på, herr talman,
att det blivit likadant, därest
bestämmelsen om åtalsprövning varit i kraft
tidigare.
Jag skall emellertid som sagt inskränka mig till att instämma med de talare, som här ha framhållit, att när vi på båda hållen äro ense om att detta är en så svår sak – jag tror icke att någon på vår sida, som är kritisk mot det framlagda förslaget, underskattar de svårigheter utskottet kämpat med – och samtidigt erkänna att man genom utskottets formulering löper uppenbara risker, såsom socialministern här med en sådan övertygande kraft utvecklat, klokheten borde bjuda att man går försiktighetens väg och får ett nytt övervägande om denna mycket svåra formulering.
Eftersom jag nu försäkrat mig om att herr Ohlins anförande icke uppfattats innefatta ett yrkande och då det icke går att i nuvarande läge ställa ett yrkande om skrivelse, skall jag, herr talman, be att i fråga om 8 kap. 7§ yrka bifall till Kungl. Maj:ts förslag. Beträffande motiveringen yrkar jag följande formulering: "Det synes böra övervägas, huruvida icke även andra former av underrättelseverksamhet borde förbjudas. Särskilt bör därvid uppmärksammas politiskt spionage från främmande makts sida mot t. ex. statslösa flyktingar, vilka vistas i Sverige utan att åtnjuta skydd av någon främmande statsmakt, liksom politiskt spionage som riktar sig mot svenska medborgare t. ex. för att sådana för främmande makts räkning skola kunna registreras efter rastillhörighet eller politisk åskådning. Det torde emellertid kunna förväntas, att Kungl. Maj:t har sin uppmärksamhet riktad på förevarande spörsmål och efter vederbörlig utredning till riksdagen inkommer med de förslag, som prövas lämpliga."
Jag vågar verkligen vädja till utskottets talesmän att gå med på att vi kunde samlas omkring en sådan försiktig formulering.
