i kapitlet är sagt för att tvinga eller hindra någon som i 1 § avses i utövning av hans syssla eller hämnas därför otillbörligen företager gärning som för honom medför lidande, skada eller annan olägenhet eller hotar därmed skall för förgripelse mot ämbetsman dömas till fängelse eller böter. För det fall att brottet är grovt har straffet föreslagits skola vara straffarbete i högst fyra år eller fängelse.
Det sålunda föreslagna ämbetsskyddet mot tvång eller hämnd innebär en nyhet i förhållande till gällande lag, enligt vilken allmänna funktionärer skyddas mot tvång och hämnd allenast såvitt fråga är om våld eller annan misshandel, våldsamt motstånd vid offentlig förrättning eller missfirmlig gärning. Den föreslagna nya bestämmelsen ansluter sig till den år 1935 beslutade utvidgningen av det i nuvarande 11: 8 upptagna skyddet för vittnen, vilket skydd då utsträcktes till att utom våldsgärningar avse jämväl andra åtgärder som för vittnet föranledde lidande, förlust eller annan skada ävensom hot om sådana åtgärder. Som exempel på handlingsformer, vilka skulle falla under det nu föreslagna stadgandet, har kommittén anfört de i paragrafen om utpressning angivna, nämligen hot om brottslig gärning, hot att åtala eller angiva någon för brott och hot att om någon lämna menligt meddelande. Även åtgärder av andra slag åsyftas emellertid med den nu förevarande paragrafen, vilket sammanhänger med att den brottsliga avsikten icke alltid behöver vara inriktad på tvång utan även kan gå ut på hämnd.
Mot denna paragraf har justitiekanslersämbetet anmärkt, att den till en del
syntes ha med straff belagt handlingar, beträffande vilka något starkare
behov av kriminalisation icke gjort sig gällande. Ämbetet har vidare
anmärkt, att brottsbeskrivningen vore vagare och till följd därav också
tänjbarare än som för närvarande vore vanligt. Föreningen Sveriges
häradshövdingar har uttalat, att även om det finge anses berättigat att ett visst skydd
bereddes ämbetsman också i andra fall än som avsåges i 1–3 §§ i
kommittéförslaget, det likväl knappast kunde anses erforderligt att utsträcka detta
skydd så långt som här skett. Enligt vad kommittén föreslagit skulle
nämligen varje gärning, som medförde ett lidande, en skada eller en olägenhet,
om än aldrig så obetydlig, liksom även hot om en sådan gärning drabbats
av straff, om det i paragrafen angivna syftet förelåge. Föreningen funne en
begränsning av stadgandets räckvidd erforderlig, så att icke rena bagateller
komme att inrymmas därunder. Vidare ansåge föreningen att det i
kommitténs brottsbeskrivning ingående uttrycket "otillbörligen företager gärning"
icke vore ägnat att skapa en klar gräns mellan det straffbara och det icke
straffbara området. Straffsatsen för grovt brott syntes föreningen slutligen
kunna utan våda sänkas till straffarbete i högst två år eller fängelse.
Departementschefen.I likhet med kommittén finner jag det påkallat att införa ämbetsskydd
även mot andra former av tvång och hämnd än som omfattas av nu gällande
lags bestämmelser. Jag erinrar även om att riksdagen i samband med den
år 1935 beslutade utvidgningen av skyddet för vittnen hemställde om
