varit beaktad vid handlingens tillkomst. Detta visar enligt kommittén hån på att behovet av straffskydd för bevisning med handlingar icke är begränsat till sådan bevisning, för vilken handlingen framstår såsom tillskapad. Vidare har kommittén funnit böra beaktas sådana fall, i vilka en handling väl i verkligheten år tillkommen för att tjäna till bevis men detta icke framgår av handlingen. Som exempel härpå har kommittén anfört bl. a., att ett avtal kommer till stånd genom brevväxling mellan två privatpersoner, varvid dessa finna behov av att skriftlig bevisning skall vara tillgänglig för framtiden men avstå från att upprätta särskilt kontrakt, därför att de anse sig ha nog av den bevisning som möjliggöres av de utväxlade breven, låt vara att dessa även avhandla andra, rent personliga angelägenheter och i sin yttre form icke på något sätt framträda såsom affärshandlingar. Kommittén har som sin mening uttalat, att det icke funnes någon anledning att från straffbarhet undantaga förfalskning av sådana handlingar som dessa. Emellertid har kommittén funnit, att också andra tillfällighetsurkunder borde komma i betraktande. Även om den som exempelvis avsände ett brev icke därvid tänkte sig att brevet skulle tjäna något bevisningssyfte, hindrade detta nämligen icke att brevet kunde så användas, ej heller att det kunde förfalskas och i sitt förändrade skick begagnas för att vilseleda i någon viktig angelägenhet. Vilket brev som helst kunde innehålla upplysningar om fakta som vore av en avgörande betydelse i någon rättslig angelägenhet, vare sig mellan korrespondenterna eller mellan andra personer, såväl i privata förhandlingar som inför rätta. Förfalskning av en sådan handling i bevisförvanskande syfte skulle väl i viss utsträckning kunna bestraffas ur andra synpunkter än förfalskningsbrottens, men det skulle likväl ofta förefalla konstlat att särskilja dylika gärningar från förfalskning, och bestämmelserna om andra brott skulle ingalunda alltid visa sig tillämpliga, då straff syntes erforderligt. För den stora allmänhetens uppfattning syntes framställande av ett oäkta skriftligt bevis av det slag som nu vore i fråga icke nämnvärt skilja sig från förfalskning av en avsiktsurkund. Oavsett om en handling vore av det ena eller andra slaget, vore förfalskningsåtgärden både till sin yttre sida och till uppsåtet skäligen likartad. Även den straffrättsliga behandlingen borde därför enligt kommitténs mening vara enhetlig. Härtill komme att genomförandet av en gränsdragning mellan denna och den närmast föregående gruppen av handlingar i många fall måste bereda avsevärda svårigheter för rättstillämpningen. Kommittén har på dessa grunder föreslagit utsträckandet av straffskyddet mot förfalskning till att omfatta handlingar överhuvudtaget, vilkas innehåll vore av betydelse såsom bevis.
Med handlingar har kommittén vidare här jämställt vissa slag av märken. Märken kännetecknas till skillnad från handlingar därav att de icke ha den bestämda språkliga form som möjliggör att genom läsning taga del av en handlings innehåll. Även märkena förmedla visserligen ett föreställningsinnehåll, men detta sker genom enstaka bokstäver eller siffror eller genom andra tecken, som i förening med själva märkets utstyrsel göra detta ägnat att
