straffrihet avser osanna utsagor eller förtigande av sanningen angående sådant, varom den hörde ägt vägra att yttra sig eller som varit av liten eller ingen betydelse för saken. Vad först angår sådant varom vederbörande ägt vägra att yttra sig har det sedan länge i rättspraxis ansetts straffritt att avgiva oriktigt vittnesmål för att undgå upptäckt av att vittnet själv gjort sig skyldig till brott. Tydligen bör ingen vara pliktig att under vittnesansvar yttra sig om huruvida han själv är skyldig eller ej. I överensstämmelse härmed stadgas också i 36: 6 nya rättegångsbalken, att vittne må vägra yttra sig angående omständighet, vars yppande skulle röja att vittnet eller någon honom på visst angivet sätt närstående förövat brottslig eller vanärande handling. Därmed är emellertid icke sagt, att det bör stå den brottslige fritt att, om han blir hörd som vittne, lämna positivt oriktiga utsagor för att avvända misstankarna från sig själv. Ett sådant förfaringssätt är ofta ägnat att ställa någon oskyldig i misstänkt dager och synes mig därför principiellt böra vara straffbart men beläggas med ett vida lindrigare straff än vanlig mened. I departementsförslaget har därför detta fall upptagits i en särskild bestämmelse om fängelse- eller bötesstraff för ringa fall, till vilken bestämmelse jag återkommer i det följande. Det av kommittén gemensamt härmed behandlade fallet att någon förtiger sanningen om sådant, varom han ägt vägra att yttra sig, synes mig böra bedömas på ett annat sätt. Ett förtigande bör i sådant fall enligt min mening vara straffritt, och detta synes böra komma till uttryck icke i en undantagsbestämmelse utan i själva beskrivningen på menedsbrottet. Detta brott beskrives därför i departementsförslaget så, att någon under laga ed eller försäkran som avgives i eds ställe lämnar osann uppgift eller förtiger något, varom han är pliktig yttra sig. Klart är, att härvid vittnets egen uppfattning om vittnespliktens omfattning icke får tillmätas avgörande betydelse. Att ett vittne på grund av rättsvillfarelse trott sig vara befriat från skyldighet att yttra sig om vad han förtigit kan icke i och för sig fritaga honom från ansvar.
Vad härefter angår de av kommittén i 4 § jämväl behandlade fallen, att den osanna utsagan varit av liten eller ingen betydelse för saken, har för det sistnämnda av dessa båda fall upptagits en regel om straffrihet i departementsförslagets 4 §. För det återstående fallet, nämligen att någon avgivit osann utsaga eller förtigit sanningen om något som haft en viss men ringa betydelse för saken, synes det riktigt att medgiva straffnedsättning. Detta kan emellertid, såsom föreningen Sveriges häradshövdingar framhållit, ske genom att generellt uppställa en särskild lindrigare straffskala för ringa fall av mened.
Beträffande den närmare utformningen av straffsatserna för mened torde, såsom kommittén föreslagit, den normala straffskalan böra omfatta straffarbete från och med sex månader till och med fyra år. Emellertid finner jag, såsom redan i det föregående antytts, en ytterligare lindring påkallad genom införande av en särskild straffskala, omfattande fängelse eller böter, för ringa fall. Denna straffskala är bland annat avsedd för sådana fall, där någon lämnat osann uppgift om sådant varom han ej var pliktig yttra sig eller ock
17 Bihang till riksdagens protokoll 1948. 1 saml. Nr 87).
