— Mary Vance säger, att de flesta söndagar är så gräsligt tråkiga, så hon kunde vara frestad gå och göra av med sej.
— Vi bör väl tycka bättre om söndagen än Mary Vance gör, sade Una förebrående. — Vi är prästbarn.
— Jag önskar vi vore slaktarbarn, sade Faith och letade ursinnigt efter sina strumpor. — Då skulle inte folk vänta, att vi vore bättre än andra barn. Titta så’na hål jag har på hälarna! Mary stopppade alla mina strumpor, innan hon flyttade, men nu är det lika när igen. Una, stig upp! Jag kan inte laga frukosten ensam. Åj åj … Ack om ändå pappa och Jerry vore hemma! Man skulle väl inte tro, att vi skulle sakna pappa så värst mycket — vi ser ju så rysligt litet av honom, när han är hemma. Och ändå är det så hemskt tomt efter honom. Nu måste jag springa in och se hur tant Martha mår.
— Är hon någe’ bättre? frågade Una, när Faith kom tillbaka.
— Nej, det är hon inte. Hon jämrar sig över sin rysliga värk. Kanske vi borde hämta hit doktor Blythe. Men hon säger, att vi inte får det — ännu har hon aldrig rådfrågat nå’n doktor i hela sitt liv, säger hon, och hon tänker inte börja på med det nu. Hon säger, att doktorerna lever av att förgifta folk. Tror du, att de gör det?
— Åh, visst inte, sade Una med stor förtrytelse. — Och även om de andra gjorde det, är jag säker på, att doktor Blythe aldrig skulle göra det.
— Nu måste vi gno henne på ryggen igen efter frukosten. Men det är bäst vi inte värmer flanellduken och linimentet så mycket som vi gjorde i går.
Faith fnittrade till, när hon kom ihåg. De hade ju så när skållat skinnet av ryggen på stackars tant Martha. Una drog en suck. Mary Vance skulle ha vetat precis hur heta man fick ha linimentet och flanellduken, när man
