form av stora svarta spindlar, för de djuren avskyr jag. Vad nu fru Miller anbelangar, så vet jag just inte om det är så synd om henne. Det finns folk, som påstår, att hon gifte sig med Harrison bara för att reta Richard Taylor, och det tycker jag ändå är ett underligt skäl, när det gäller äktenskap. Men jag är naturligtvis inte i stånd att bedöma saker, som rör det äkta ståndet. Nu har vi minsann Cornelia Bryant vid grinden, så jag ska gå och lägga vår lille brune pojke i hans säng och ta fram min stickstrumpa.
II.
En trevlig skvallerstund.
— Var är de andra barnen? frågade fröken Cornelia, när de första hälsningarna — hjärtliga från hennes sida, förtjusta från Annes och lugnt värdiga från Susans — undanstökats.
— Shirley ligger i sin säng, och Jem och Walter och tvillingarna äro nere i sin älskade Regnbågdal, sade Anne. — De kommo ju hem nu på eftermiddagen, som tant vet, och de hade knappt ro att äta sin kvällsvard, förrän de skulle springa ned till dalen. Den älska de mer än någon annan fläck på jorden. De äro till och med mer betagna i den än i lönndungen.
— Jag fruktar de fäst sina hjärtan alldeles för mycket vid den, sade Susan med mörk uppsyn. — Lille Jem sa en gång, att han ville hellre komma till Regnbågens dal än till himmelen, när han var död, och det tycker jag var ett mycket olämpligt yttrande.
— Nå, de hade väl mycket roligt i Avonlea? sade fröken Cornelia.
