med en träklyka och bar ut den, och på söndagen regnade det. Där hör ni.
— Bönemötet var på onsdagskvällen, sade Mary. — Herr Baxter skulle leda, men han kunde inte komma ifrån på torsdagskvällen, och därför så blev det på onsdagen i stället. Du räknade galet på en dag, Faith Meredith, så därför arbetade du i alla fall på sönda’n.
Då brast Faith ut i ett klingande skratt.
— Vi gjorde väl det. Så skojigt!
— Lagom skojigt för din pappa, sade Mary vresigt.
— Asch, vad gör det, när folk får reda på att det var ett misstag alltihop, sade Faith likgiltigt. Vi kan gott förklara sammanhanget.
— Ja, du kan förklara, tills du blir blå i ansiktet, sade Mary, men en lögn färdas fortare än du nå’nsin kommer att göra. Jag har sett mer av världen än du, och jag vet. För resten finns det många, som inte kommer att tro, att ni tog fel på dag.
— De kommer att tro mig, om jag talar om hur det förhöll sig, svarade Faith.
— Du kan inte få tag i alla, sade Mary. — Nej, jag står fast vid det jag sa — ni har skämt ut eran stackars pappa.
Unas afton blev förstörd, när hon begrundade detta dystra faktum, men Faith kom snart åter i glad stämning. Hon hade redan i sitt sinne gjort upp hur allt åter skulle ställas tillrätta. Därför sköt hon det förflutna i bakgrunden, dit det hörde, och gick helt och hållet upp i det glada nuet. Jem tog sitt metspö och gick bort för att fiska, och Walter vaknade upp ur sina drömmerier och började beskriva skogarna i himlen. Mary spetsade öronen och lyssnade aktningsfullt. Hon var visserligen smått rädd för Walter, men hon njöt alltid, när han »talade som en bok».
