inte om pastor Coopers utförsgåvor de talade. De hade komplett glömt bort både honom och hans predikan.
Pastor Cooper hade slutat med en brinnande vädjan till sina åhörares hjärtan, hade torkat svetten ur sin mäktigt välvda tänkarepanna och sagt »låtom oss bedja!» med just det salvelsefulla tonfall, för vilket han var vida berömd. Och så hade han bett. Så uppstod en paus. De båda herrar, vilkas tur det var att upptaga kollekten, hade just rest sig. Organisten hade tagit fram notbladet till växelsången, och kören klarade sig i struparna. Då reste sig Faith Meredith i prästgårdsbänken, gick upp på den lilla estrad, som omgav predikstolen, och ställde sig med ansiktet vänt mot ett förvånat auditorium.
Fröken Cornelia reste sig till hälften i sin bänk, men föll sedan åter ned. Hennes bänk var långt från predikstolen, och hon förstod genast, att vad Faith än tänkte göra eller säga, skulle hon gott och väl ha hunnit börja, innan fröken Cornelia hunnit fram till henne. Det var inte skäl att göra uppträdet än värre. Med en ängslig blick på Anne Blythe och en annan på församlingsföreståndaren, diakonen Warren beredde sig fröken Cornelia att få bevittna en ny skandal.
— Om ändå ungen hade en snygg klänning på sig, stönade hon invärtes.
Faith hade spillt bläck på sin bästa klänning och hade följaktligen nu ifört sig ett äldre plagg av urblekt skärt tyg med svarta prickar. En reva på kjolen hade blivit lagad med klarrött märkgarn och påminde nu till sina konturer om en tusenfoting, och fållen hade släppts ned för att skyla knäna, vilket haft till följd, att en bred bård av icke blekt tyg löpte runt hela kjolen. Men Faith hade ej en tanke på sina kläder. I alla fall kände hon sig plötsligt helt nervös. Det, som tyckts henne ganska lätt i fantasin, blev
