mycket påkostande i verkligheten. När Faith nu mötte alla dessa förundrat stirrande ögon, kände hon, att modet började svika henne. Ljusen voro så starka, den hastigt inträdda dödstystnaden så hemsk. Ett tag blev hon rädd, att hon inte skulle kunna få fram ett ord … Men hon måste tala — hennes far måste rentvås från all misstanke. Men det var för rysligt — orden vägrade att komma …
Unas lilla profil, finskuren som en kamé, blickade bönfallande upp mot henne från prästgårdsbänken. Barnen Blythe voro alldeles överväldigade av häpnad. Längre bort under läktaren skymtade hon fröken Rosemary Wests intagande leende och hennes systers smått spefulla min. Men ingenting av detta hjälpte henne. Det var Bertie Drew, som omedvetet kom henne till undsättning. Bertie, även begåvad med namnet Shakespeare, satt på läktarens främsta bänk, och han gjorde en mycket försmädlig grimas mot Faith. Faith gjorde ögonblickligen en ryslig gubbe tillbaka mot honom, och i förargelsen över att behöva ta emot fula grimaser av en pojke som Bertie, glömde hon helt och hållet sin rampfeber. Hon fick med ens tillbaka sin röst och talade både klart och tydligt och tappert.
— Jag skulle gärna vilja förklara någonting, sade hon, och det vill jag göra här och nu, därför att på så sätt får alla de höra det, som har hört det andra. Folk påstår, att Una och jag stannade hemma i söndags och ställde till storrengöring i stället för att gå i söndagsskolan. Ja, storstök hade vi — men det var ändå inte så illa som det såg ut. Vi hade blandat bort veckodagarna. Och det var diakonen Baxters skull — rörelse i den Baxterska bänken — för att han gick och ändrade bönemötet till onsdag kväll, och se’n trodde vi, att torsdag var fredag och fredag lördag och lördag söndag. Karl låg sjuk och likaså tant Martha, så det var ingen, som kunde tala om för oss att
