multnande, ihåliga stam, ur vilken ormbunkarna spirade upp i frodiga massor, så att de bildade ett grönt tak och en genombruten skärm åt källan. Bredvid den växte en lönn med egendomligt knotig och vriden stam. Den kröp utmed marken ett stycke, innan den sköt rakt upp i luften, och bildade på så sätt en naturlig sittplats. Och runt omkring hela den däld, där källan rann upp, hade september virat ett band av blekblå astrar.
Pastor Meredith tog en afton genvägen över Regnbågens dal, då han skulle gå hem till sig efter en kyrklig förrättning nere vid hamnen. Då föll det honom in, att han ville ta sig en klunk vatten ur källan. Walter Blythe hade visat den för honom en kvällkvist för bara några dagar sedan, och de hade länge suttit och pratat på den soffa, som den krypande lönnens stam bildade. Under sitt blyga och tillbakadragna väsen hade John Meredith behållit mycket av gossårens naiva ursprunglighet. Walter och han hade språkat riktigt fritt och oförbehållsamt med varandra. Pastorn fann vägen till en väl förvarad kammare inne i gossens själ, dit ej ens Di hade nyckeln. Ett vänskapsförbund hade slutits mellan dem båda under denna förtroliga skymningsstund, och Walter visste, att aldrig mer skulle han vara rädd för pastorn.
— Aldrig trodde jag det skulle vara möjligt att bli riktigt god vän med en präst, sade han till sin mor senare på kvällen.
John Meredith drack ur sin smala, vita hand, vars fasta grepp alltid förvånade de människor, som hittills ej känt det. Därefter satte han sig ned på lönnsoffan. Han hade ej särskilt bråttom hem, platsen var vacker och stilla, och han var en smula andligen trött efter de långrandiga konferenser han haft med en del beskedligt och inskränkt folk. Månen hade nyss höjt sig över horisonten. I den del av
