Gamla fru Marshall på andra sidan viken låg mycket sjuk och skickade bud efter honom, men brevet fick ligga oläst på hans skrivbord och endast samlade damm. Fru Marshall blev frisk igen, men förlät honom aldrig. Ett ungt par kom till prästgården för att vigas, och pastorn läste de heliga orden över dem med det rufsiga håret på ända, i filttofflor och sin urblekta nattrock. Och till råga på allt började han med att läsa begravningsritualen och hade hunnit ett bra stycke, innan han märkte, att han var inne på orätt väg. Bruden, som tog hans oförlåtliga misstag som ett olyckligt omen, började gråta.
— Hur är det nu fatt? sade pastorn. — Vad gråter ni för?
Men brudgummen, som ej var det minsta skrockfull, gav till ett litet flin och sade:
— Jag tror pastorn håller på att begrava oss i stället för att viga oss.
— Kors gör jag det? Det var eget, sade pastorn i så lugn ton som om det egentligen kunde kvitta. Så bläddrade han litet i handboken och fick upp den rätta sidan. Och sedan gick han mycket ordentligt igenom hela vigselformuläret, men bruden tyckte ändå, så länge hon levde, att det i alla fall låg en konstig prägel över hennes giftermål.
Sitt bönemöte glömde han igen — men det gjorde ingenting, för det regnade och inte en katt kom. Han kanske också hade glömt bort att predika på söndagen — vem vet? — om inte fru Davis funnits. Tant Martha kom in på lördagseftermiddagen och sade till honom, att fru Alec Davis var i förmaket och ville tala med honom. Pastorn suckade tungt. Fru Davis var det enda fruntimmer i The Glen, som han positivt avskydde. Men tyvärr var hon en mycket förmögen dam, den rikaste i samhället, och kyrko-
