han sig inte in. Fru Davis lät höra ett föraktfullt fnysande. Just en skön prästgård, där tuppar stodo på ett ben i förstugan och bligade på folk, så man höll på att alldeles komma av sig …
— Schas, du din fuling! sade fru Davis och pekade mot honom med sin volanggarnerade parasoll av skiftande siden.
Adam ansåg det rådligast att ta varningen i akt. Han var en klok tupp, och fru Davis hade under loppet av sina femtio år vridit nacken av så pass många både tuppar och hönor, att någonting av bödel lådde vid henne — åtminstone för en klok tupps uppfattning. Adam kilade tvärs över förstugan just som pastorn kom in.
Pastorn hade ej ansett det skäl att lägga av sig tofflorna och nattrocken, och hans mörka hår föll som vanligt i rufsiga testar ned i den höga pannan. Men han såg i alla fall ut som den kultiverade man han var, medan fru Davis i sin sidenklänning och plymgarnerade hatt, getskinnshandskar och tjock guldkedja såg ut som den tarvliga och obildade kvinna hon var. Båda kände den ömsesidiga antipatin. Pastor Meredith var benägen att slå till reträtt, men fru Davis var redo till en eventuell tvekamp.
Hon hade kommit till prästgården för att göra pastorn ett förslag, och det ämnade hon nu ofördröjligen framställa. Hon hade för avsikt att göra honom en tjänst, ja bevisa honom en riktig välgärning, och ju fortare han bleve underrättad om det, desto bättre. Hela sommaren hade hon funderat på saken, och nu äntligen hade hon fattat sitt beslut. Och det var ju huvudsaken, resonerade fru Davis. När hon föresatt sig någonting, så var saken klar. Ingen annan hade något att säga. Den taktiken hade hon alltid följt. När hon bestämt sig för att gifta sig med Alec Davis, så hade hon gått till prästen med honom, och se’n var det inte mer med det. Alec hade aldrig begripit hur det hela gått
