både jämnvikten och sin parasoll. Hon föll inte riktigt, men hon raglade till, stapplade tvärs över rummet på ett allt annat än värdigt sätt och tumlade mot dörren med en duns. Pastorn, som ej observerat paddan, undrade om frun fått ett slaganfall eller blivit förlamad i någon lem och skyndade till hennes undsättning. Men fru Davis återfick snart åtminstone sin kroppsliga jämnvikt och gjorde häftigt avvärjande rörelser.
— Understå er inte att röra mej, nästan skrek hon. — Här ha vi ett nytt bevis på hur era ungar får fara fram. Det här är ingen plats för anständigt folk. Ge mig min parasoll, så jag kommer i väg. Jag ska då aldrig mer sätta min fot vare sig i er prästgård eller i er kyrka.
Pastor Meredith tog helt lydigt upp den granna parasollen och räckte henne den. Fru Davis grep den och tågade ut. Jerry och Karl hade tröttnat på att åka på ledstången och sutto nu på verandatrappan tillika med Faith. Olyckligtvis sjöngo de alla tre med full hals en visa om »gumman, som skulle sig till skogen gå». Någonting värre tog sig inte gumman för. Men fru Davis trodde genast, att den var hon, som menades med gumman. Hon stannade och hötte med sin parasoll.
— Er pappa är ett stort nöt, sade hon, och ni är tre huggormars avföda, som skulle ha så mycket pisk, att ni inte kunde sitta på fjorton dar.
— Nehej, det är han visst inte, ropade Faith. — Nehej, det är vi visst inte, skreko pojkarna. Men fru Davis var snart utom hörhåll.
— Jag tror hon har blivit snurrig, sade Jerry. — Och vad är en avföda för något?
John Meredith gick av och an i förmaket en liten stund. Därefter återvände han till sin studérkammare. Men nu fick den tyska teologin vila i frid. Han var alltför upp-
