pet, tände solnedgångens sken en gnista i ett fönster långt borta på den kulle, där systrarna Wests hem låg. Det blänkte till alldeles som en ledfyr … Han kom plötsligt ihåg Rosemary och Ellen West. Det föll honom in att det kunde vara roligt att få sitta och höra på några fler av Ellen Wests temperamentfulla uttalanden i dagens frågor. Och det skulle också ha sitt behag att åter få se Rosemary småle och möta hennes lugna blå ögon. Vad var det för en gammal dikt, som talade om hur man kan finna »tröst och hugnad i ett ansikte?» Han behövde verkligen en smula tröst …
Varför inte gå dit upp på ett litet besök? Han erinrade sig, att Ellen bett honom komma upp och hälsa på, närhelst han kände lust, och så skulle han ju lämna igen den av Rosemary lånade boken. Det var bäst att gå med den, innan han glömde bort den … Inom honom vaknade en oroande misstanke, att han i sitt bibliotek hade en hel mängd andra böcker, som han lånat på olika ställen och glömt att lämna tillbaka. Men i det här fallet fick en dylik försumlighet rakt inte förekomma. Han gick tillbaka in i sin studérkammare, hämtade boken och begav sig med långa steg åt det håll, där Regnbågsdalen låg och varifrån den mossiga stigen ledde upp till åsen.
XV.
Mera skvaller.
Kvällen efter det fru Myra Murray på andra sidan viken begravts kommo fröken Cornelia och Mary Vance upp till Ingleside. Fröken Cornelia ville lätta sitt hjärta i flera avseenden. Först och främst måste man naturligtvis resonera om begravningen. Om den pratade Susan och frö-
