om en änkling på hustruns begravning, förklarade Susan, men den här Murray såg då verkligen bedrövad ut. En så rar hustru som Myra får han aldrig igen. Kanske också han inte bryr sig om att gifta om sig, alla barnen är ju vuxna och Mirabel kan väl sköta huset. Men se vad en änkling kan ta sig för, det vet man aldrig, allra minst jag, som aldrig varit gift.
— Vi kommer att sakna Myra förskräckligt i syföreningen, sade fröken Cornelia. — Jaha, nu har hon lagt ner sin nål för alltid. Hennes resa är slut.
— Tror du det, tant Cornelia? sade Anne och kom plötsligt tillbaka från drömlandet. — Det tror då rakt inte jag. Jag kan inte tänka mig, att hennes sökande ande med det ständiga verksamhetsbegäret nu för alltid slagit sig till ro. Jag tror tvärtom, att i döden öppnade hon en ny port för sig, som hon gick in igenom — till nya, underbara upplevelser.
—Ja, kanske det, sade fröken Cornelia. — Ja, vet du vad, kära Anne, jag har aldrig varit mycket för den där eviga vilan, som somliga tror på — måtte det nu inte vara hädiskt att säga så. Jag vill inte slöa till, jag vill ha bråttom och gno omkring i himlen liksom här på jorden. Och jag hoppas det måtte finnas några himmelska motsvarigheter till degar och stortvätt — nå’nting, som måste göras. Visst blir man tidtals fasligt trött, och ju äldre man blir, desto tröttare blir man. Men även den allra tröttaste kunde väl repa sig på något mindre än en hel evighet, tycker man. Dock finns det förstås manfolk, som … Ja, jag säger inte mer.
— När jag åter råkar Myra Murray, sade Anne, så vill jag, att hon ska komma emot mig, glad och hurtig som förr, innan hon blev sjuk.
— Nej men go’a doktorinnan, sade Susan i chockerad
