skulle tant Martha bli så sårad. Goda du, du kan inte tro, så det ser ut i det huset. Dammet ligger tjockt, och ingenting står på sin rätta plats. Och vi hade bestått tapetsering och nymålning för att det skulle vara riktigt fint, när han flyttade in.
— Är det fyra barn, sade tant? frågade Anne, som redan i sitt hjärta började känna moderligt för dem.
— Jaha. Tripp, trapp, trull, och så en extra. Gerald är den äldste. Han är tolv år och kallas Jerry. Han har gott huvud. Faith är elva. Hon är en riktig liten vildbatting, men vacker som en tavla, det måste jag säga.
— Hon ser ut som en liten ängel, men du store, vad hon kan ställa till! sade Susan högtidligt. — Jag var i prästgården en kväll i förra veckan, och fru Millison var också där. Hon är en godhjärtad själ och hade haft med sig åt dem tolv ägg och en liten stäva med mjölk — en helt liten stäva. Ja, Faith tog emot alltihop och snodde ned i källaren med det. När hon hade hunnit nästan utför trappan, fastnade hon med tån i någon skrovlighet i stenen och for huvudstupa ner på källargolvet i sällskap med mjölken och äggen. Och doktorinnan kan ju tänka sig vad följden blev. Ungen reste sig upp igen, men hon bara storskrattade. »Jag vet inte, om det är jag eller en väldig portion med äggröra», sa hon. Men fru Millison blev förargad, som välan inte underligt var, och sa, att hon skulle då aldrig mer komma med några presenter till prästgården, om de skulle ödslas bort och förstöras på det viset.
— Åja, inte brukar Maria Millison ta sig själv för när, då det gäller att ge bort nå’nting, fnös fröken Cornelia. — Äggen och mjölken tog hon bara till förevändning för att hon var nyfiken. Men stackars Faith råkar alltid illa ut. Hon har så bråttom och rusar sta’, och så går det som det går.
