rande ängar och fält, lyste ännu ett ljus. Faith visste, att det brann i det hus, där herr Norman Douglas bodde. Det påstods, att han brukade sitta uppe till långt fram på natten och läsa. Mary hade sagt, att bara man kunde få honom att träda in i församlingen på nytt, skulle allt bli bra … Nå, det skulle väl inte vara så alldeles omöjligt? …
Faith såg på en stor stjärna, som stod rätt ovanför den höga, spetsiga granen vid grinden in till metodisternas kyrkplan och fick en ingivelse. Nu visste hon vad som borde göras, och hon, Faith Meredith, skulle göra det. Hon skulle nog ställa allting tillrätta, Med en suck av belåtenhet vände hon sig från den ödsliga, mörka världen och kröp ned bredvid Una.
XVI.
På landsvägen.
För Faith voro beslut och handling ett och detsamma. Hon dröjde ej med att sätta sin under natten uppgjorda plan i verkställighet. Så fort hon dagen därpå kommit hem från skolan, lämnade hon prästgården och begav sig nedåt byn. När hon passerade postkontoret, träffade hon på Walter Blythe.
— Jag ska gå ett ärende för mamma till tant Elliott, sade han. — Vart ska du ta vägen, Faith?
— Jag ska sköta mina enskilda angelägenheter, sade Faith högdraget.
Någon närmare upplysning gav hon inte, och Walter kände sig en smula avsnäst. De gingo tysta en liten stund. Det var en varm afton, och vindfläktarna voro mättade med en behaglig kåddoft från barrskogen. På andra sidan sanddynerna sträckte sig ett hav, som skimrade i pärl-
