— Jag avskyr Dan Reese, sade Walter.
— Detsamma gör jag. Det gör varenda en av oss flickor. Jag tänker bara gå förbi och inte hälsa. Titta bara, får du se.
Faith gick följaktligen förbi Dan med näsan i vädret och ett uttryck av försmädlighet, som ej förfelade sin verkan. Han vände sig om och skrek efter henne med allt högre röst:
— Jäntor ä’ dumma! Jäntor ä’ dumma! Jäntor ä’ dumma!
Faith gick vidare utan att låtsa om någonting. Men det kokade inom henne, och hon bet sig i läppen. Hon visste, att gällde det glåpord, kunde hon ingalunda mäta sig med Dan Reese. Hon önskade, att hon haft sällskap med Jem Blythe i stället för med Walter. Om Dan Reese understått sig att skrika »dumma jäntor!» så Jem hört det, skulle Jem ha slagit honom gul och blå. Men det föll aldrig Faith in, att den tillbakadragne Walter på något sätt skulle uppträda som hennes riddare, och hon klandrade honom inte för det. Hon visste, att han aldrig slogs med andra pojkar.
Det gjorde inte heller Charlie Clow vid norra vägen. Men det lustiga var, att medan hon föraktade Charlie och tyckte, att han var en mes och en kruka, föll det henne aldrig in att tänka ringaktande om Walter. Det var helt enkelt så, att han tycktes henne som en invånare från en annan värld, hans egen värld, där man hyste andra åsikter. Faith kunde lika väl ha väntat, att en stjärnögd ängel med vita vingar skulle ha gett sig till att puckla på den smutsige, fräknige Dan Reese för hennes skull, som hon trodde Walter Blythe om det. Men ängeln skulle naturligtvis ha förhållit sig neutral, och det skulle hon alls inte ha klandrat honom för, lika litet som hon klandrade Walter. Hon
