Dan medgav vresigt, att det hade han.
— Min mor skriver inte ihop några lögnhistorier?
— Nej.
— Och Faith Meredith är inte någon dum jänta?
— Nej.
— Och du låter också hennes tama tupp vara i fred?
— Ja.
— Och jag är ingen kruka?
— Nej.
Walter hade ämnat tillägga: »Du är alltså en fräck lögnare!» men han tyckte synd om Dan och ville ej stuka till honom ytterligare. För resten var det för otäckt med blodet …
— Då får du gå, sade han i en ton av förakt.
En smattrande salva av handklappningar ljöd från alla de pojkar, som sutto uppklättrade på staketet, men somliga av flickorna gräto. De hade blivit skrämda. Nog hade de sett skolpojkar drabba samman förut, men ingen hade ändå varit som Walter, när han slog armarna om den andre i en riktig björnkramning. De blevo alldeles kalla av förskräckelse och trodde han skulle slå ihjäl Dan. Nu, när allting var över, brusto de i hysterisk gråt — dock inte Faith, som stod stel och rak, med en klarröd fläck på vardera kinden.
Walter dröjde ej kvar för att låta hylla sig som segrare. Han hoppade över staketet och rusade utför den granbeväxta sluttningen ned mot Regnbågens dal. Han kände ingen segerglädje, men väl en viss lugn tillfredsställelse över att han fyllt sin plikt och visat att han inte var någon feg stackare. Men han kände äckel och avsky, när han tänkte på Dans blödande näsa. Det hade sett så otäckt ut, och dylika syner avskydde Walter kanske mer än något annat.
Nu började han för resten komma till insikt om att han
